287: Plats nummer 10
Pulp - Bandet som till slut fick sitt erkännande efter lång och trogen tjänst.
Egentligen är Pulp inget annat än ett vanligt brittisk popband med finstämda gitarrer och sånger om olycklig kärlek och vemod kryddat med ironi och stora gester. Men det finns en markant skillnad i jämförelse med band som Oasis, Blur och Suede, Pulp var före alla dessa.
Redan 1983 visade de hur populärkultur ifrån de brittiska öarna skulle låta de kommande årtionde. Första skivan IT är kanske inte den skivan som vi kommer komma ihåg för varken de fina sångarna eller snygga ljudbilderna men den gav oss en försmak för vad som komma skall. 12 år senare och sex fullängsalbum släpper de 1990-talets absolut viktigaste popskiva, Different Class. En skiva som kom att bli en förebild för det vi idag kallar för brittpop, en skiva som kom att symbolisera en hel genre. Med Different Class fick till slut Pulp sitt stora nationella genombrott. Såhär i efterhand känns det lite som det var som för arbetaren som fick guldklockan, de fick sitt genombrott efter lång och trogen tjänst helt enkelt, ja riktigt så är det ju inte men det är en tämligen fin jämförelse. Precis som med många andra band så är det sångaren och förgrundsfiguren som man förknippar med ett band Pulp är givetvis inget undantag, Jarvis Cocker är en lysande stjärna och framförallt en stilikon med en käft full av ironi och sarkasm. Band utvecklas alltid med tiden men jag undrar om inte Pulp hela tiden legat tvåhundra meter för alla och det är därför de aldrig fick de genomslag de borde fått, de hade hela tiden på känn vad som komma skall och försökte därför göra något av det.
Att lyssna igenom Pulps skivor är som att höra en gammal man berätta om sin livs resa, den innehåller djup förälskelse, olycka, spännande upptäckter, nya möjligheter och de där mellanperioderna vi alla går igenom. Någonstans kommer mannen fram till att det var just där någon gång kring 30-40 som han var lyckligast (Different Class) och då givetvis Common People hans stora förälskelse, ja ni förstår hur jag menar, vi kommer aldrig minnas Pulp för att de var ett bra och förnyande popband utan bara för den där jädra singeln. Jag kan tycka det är lite tråkigt men samtidigt kan jag inte påstå att de har de tar den största platsen i min bok.
Däremot skulle jag kunna skriva milslånga böcker om just Different Class och dunderhiten Common People, de är en skiva som säger mer om samtiden än den själv. Att det dessutom är en väldigt glättig och hitbetonad skiva som garanterat höjer stämningen var du än befinner dig gör det hela inte sämre. För många är just den skivan Pulp och jag förstår dem, det är verkligen bland bästa och snyggaste som gjort. Den kom när ironins barndom och riktar sig till en publik som ibland kanske önskar att de just var ”common people” Jarvis gör under de fem korta minuterna som låten varar något som ingen annan i indiehistorien någonsin vågat göra nämligen narr av både sig själv och sin publik på det mest nakna sätt jag någonsin sätt och med de tyngsta fiolljud jag någonsin hört. Bara grejen av att det att ett så urtypiskt popband använder fiol i en sådan simpel poplåt är en bedrift i sig.
Men säger ni, om nu Pulp är så fantastiskt bra varför kommer de inte högre på listan?
Svaret är enkelt, de håller inte hela vägen, jag må tycka om flertalet av deras skivor och Jarvis Cocker må vara en av de stora stilikonerna för indiepopen men det räcker tyvärr inte. Det är för lite av för mycket helt enkelt.
Men som vanligt kommer jag fortsätta tjata på DJ:n ska spela Common People nästa gång jag går ut.
För vi är ju trots allt inget annat än vanliga människor.
Egentligen är Pulp inget annat än ett vanligt brittisk popband med finstämda gitarrer och sånger om olycklig kärlek och vemod kryddat med ironi och stora gester. Men det finns en markant skillnad i jämförelse med band som Oasis, Blur och Suede, Pulp var före alla dessa.
Redan 1983 visade de hur populärkultur ifrån de brittiska öarna skulle låta de kommande årtionde. Första skivan IT är kanske inte den skivan som vi kommer komma ihåg för varken de fina sångarna eller snygga ljudbilderna men den gav oss en försmak för vad som komma skall. 12 år senare och sex fullängsalbum släpper de 1990-talets absolut viktigaste popskiva, Different Class. En skiva som kom att bli en förebild för det vi idag kallar för brittpop, en skiva som kom att symbolisera en hel genre. Med Different Class fick till slut Pulp sitt stora nationella genombrott. Såhär i efterhand känns det lite som det var som för arbetaren som fick guldklockan, de fick sitt genombrott efter lång och trogen tjänst helt enkelt, ja riktigt så är det ju inte men det är en tämligen fin jämförelse. Precis som med många andra band så är det sångaren och förgrundsfiguren som man förknippar med ett band Pulp är givetvis inget undantag, Jarvis Cocker är en lysande stjärna och framförallt en stilikon med en käft full av ironi och sarkasm. Band utvecklas alltid med tiden men jag undrar om inte Pulp hela tiden legat tvåhundra meter för alla och det är därför de aldrig fick de genomslag de borde fått, de hade hela tiden på känn vad som komma skall och försökte därför göra något av det.
Att lyssna igenom Pulps skivor är som att höra en gammal man berätta om sin livs resa, den innehåller djup förälskelse, olycka, spännande upptäckter, nya möjligheter och de där mellanperioderna vi alla går igenom. Någonstans kommer mannen fram till att det var just där någon gång kring 30-40 som han var lyckligast (Different Class) och då givetvis Common People hans stora förälskelse, ja ni förstår hur jag menar, vi kommer aldrig minnas Pulp för att de var ett bra och förnyande popband utan bara för den där jädra singeln. Jag kan tycka det är lite tråkigt men samtidigt kan jag inte påstå att de har de tar den största platsen i min bok.
Däremot skulle jag kunna skriva milslånga böcker om just Different Class och dunderhiten Common People, de är en skiva som säger mer om samtiden än den själv. Att det dessutom är en väldigt glättig och hitbetonad skiva som garanterat höjer stämningen var du än befinner dig gör det hela inte sämre. För många är just den skivan Pulp och jag förstår dem, det är verkligen bland bästa och snyggaste som gjort. Den kom när ironins barndom och riktar sig till en publik som ibland kanske önskar att de just var ”common people” Jarvis gör under de fem korta minuterna som låten varar något som ingen annan i indiehistorien någonsin vågat göra nämligen narr av både sig själv och sin publik på det mest nakna sätt jag någonsin sätt och med de tyngsta fiolljud jag någonsin hört. Bara grejen av att det att ett så urtypiskt popband använder fiol i en sådan simpel poplåt är en bedrift i sig.
Men säger ni, om nu Pulp är så fantastiskt bra varför kommer de inte högre på listan?
Svaret är enkelt, de håller inte hela vägen, jag må tycka om flertalet av deras skivor och Jarvis Cocker må vara en av de stora stilikonerna för indiepopen men det räcker tyvärr inte. Det är för lite av för mycket helt enkelt.
Men som vanligt kommer jag fortsätta tjata på DJ:n ska spela Common People nästa gång jag går ut.
För vi är ju trots allt inget annat än vanliga människor.
Kommentarer
Trackback
