omvandstatistik

När man var liten drömde man om att bli saker som polis brandman eller något liknande, själv drömde jag om att bli journalist, fast i det undermedvetna visste jag redan då att det enda jag ville bli var en popnörd.

Det kan låta fånigt men jag tror faktiskt jag innerstinne redan visste det den dagen då jag klev in i klass 1b den där måndagsmorgonen eller när det nu var för X antal år sedan fast det tog mig några år att inse det, ja menar hur mogen är man för att inse sådana saker när man är 7 år? När man är sju år är världen en väldigt trygg och trevlig plats där man i vissa fall helst av allt aldrig vill bli äldre än just så gammal som man är då, allt är tryggt och fint. Givetvis så är det inte så för alla men ni förstår hur jag tänker?
I vilket fall som helst blir man äldre och äldre och man inser att världen inte är en så trevlig plats som den verkade vara när man var 7 år, vissa bestämmer sig för att bli politiker för att förändra samhället till det bättre medan vissa bryr sig inte alls och låter saker och ting bli som det bli (kan nog vara en ganska skön inställning i vissa fall). Däremellan finns det miljontals sätt och se på livet och dess mening och hur man kan förändra det eller inte.
I vilket fall som helst valde jag att bli popnörd efter en sisådär 9 år i skolan, det var mitt vägval här i livet.
Ett vägval som också det kan upplevas på miljontals sätt, alla människor skapar jue sitt sätt för hur de upplever saker och ting, beroende på bakgrund, vänner och dvs. förutsättningar.  

Popmusik har alltid fungerat som en motpol i vårt samhälle eller för den delen som kryddan på moset, den har tillfört det där lilla extra som har gjort att faktiskt en hel värld har gått från att förakta något till att faktiskt tycka något är helt okej. Ett uppenbart exempel på detta är tiden innan band som The Beatles och Rolling Stones slog igenom, då var det knappast accepterat att som kille ha långt hår men ett decennium senare är det rent av trendigt. Jag skulle kunna rada upp ett flertal exempel på hur popmusik tagit människors acceptans ett steg längre än de egentligen velat, sen efteråt har det mest skrattat och sagt ”hur kunde vi tycka att det inte var okej tidigare”. Givetvis är det inte bara popen som har sprängt gränser, punken under det sena 70-talet, synten under 80 - talet, hiphopen och grungen under 90 – talet.
Ja ni ser.
Som vanligt har jag sedan länge lämnat den röda tråd jag tänkte ha igenom denna texten, låt oss ta en genväg och försöka igen, se texten ovanför som en rolig avstickare ifrån de annars så snåriga vägarna av text, kanske fann den någon mening trots allt.

I vilket fall som helst för mig ha pop alltid varit någonting större än bara musik för mig, jag minns första gången jag hörde band som Broder Daniel, Morrissey, The Cure, The Jesus And Mary Chain, Pulp, Neil Young, Glasvegas, The Knife, Brainpool eller för delen Bad Cash Quartet, listan skulle naturligtvis kunna göras mycket längre men vi nöjer oss där, det blir varken särskilt roligt för eller för mig om den listan blir mycket längre.
Varje gång jag hört någon av dessa artister första gången så har det varit som om jag har insett meningen med livet, de har talat direkt till mitt hjärta och jag har känt en sådan enorm kraft inom mig. Plötsligt har jag blivit odödlig om än för några få sekunder och det är just det här jag menar med att pop är någonting större än bara ett gäng enkla riff och lite sång. Man skulle nästan kunna jämföra det med religion, det hela är en väldigt omvälvande känsla och det känns som man blir 10 ggr mogen är vad man var för blott några minuter sedan, sådan omvälvande kraft har popmusiken. Nu förstår jag att några av er säkert tycker jag är helt ute och cyklar, men lyssna riktigt noga nästa gång du upptäcker något nytt, det är en sådan otroligt mäktig känsla. Med det sagt vill jag också påstå att popmusik faktiskt kan rädda liv, för rätt text vid rätt tillfälle kan vara den bästa medicin mot depression som finns, thats it. Sen skulle jag givetvis kunna gå in på djupare exempel på hur artister som Morrissey eller band som The Cure och Broder Daniel har räddat många liv i en mer specifik mening men jag tycker vi hoppar det här, jag nämnde de som typiska rädda livet på människor band här och jag tycker det räcker. 

En annan intressant förmåga som popmusik har, det är att få oss att söka oss djupare in i oss själva och få oss att faktiskt göra saker som vi inte trodde var möjliga. Popmusik fungerar lika mycket som ett skydd mot verkligheten som den fungerar som en skyddsväst om vi känner att vi vill blotta oss och flytta fram våra pjäser (det vill säga testa något nytt). Fundera på det själv ett slag, är det inte så att du har vissa låtar som du spelar vid vissa tillfällen antigen om du skall göra ett prov, gå in på ett viktigt möte, möta någon du har väldigt starka känslor inför eller något liknande. En låt som får dig att bara göra det där som du annars upplever så jobbigt, har du inte en sådan låt så tycker jag du skall skaffa dig en, eller flera för den delen.
Själv har jag flera, inte helt sällan är det låtar av lite tyngre karaktär med inslag av destruktiva texter, varje gång jag använt mig av dessa låtar har jag efteråt känt det som att jag presterat det bästa jag kunde. Sen hur det går i slutändan det är mindre relevant men just den låten vid det specifika tillfället fick mig att orka göra lite mer än vad jag egentligen trodde var möjligt.
Låt mig ta ett exempel på hur mycket popmusik var med och påverkade mitt val att flytta till Berlin (ja jag vet det spelas mest elektronisk musik här nere, men strunt samma det finns indieklubbar också, som Magnet t.ex. OBS! smygreklam, egentligen inte okej men låt gå för den här gången).
I vilket fall som helst, hade jag inte börjat lyssna på Broder Daniel för ca 5-6 år sedan hade jag aldrig skaffat helgon, jag hade då heller aldrig fått kontakt med Jonna efter som det var där vi lärde känna varandra och anledningen till därför vi lärde känna varandra var just det att vi båda gillade Broder Daniel väldigt mycket. Detta i sin tur ledde att jag åkte till Arvika 06 och blev bästa kompis med Örjan (Jonnas ex.) vilket i sin tur ledde till att vi började hänga jädrigt mycket och jag och Jonna blev också väldigt bra kompisar. Detta ledde i sin tur att vi en grådaskig januarikväll för nästan åtta månader sedan bestämde oss för att vi skall flytta till Berlin och ja nu sitter jag här. Allt tack vare popmusik, näe riktigt så enkelt är det väl kanske inte, bara för man gillar samma musik betyder det automatiskt inte att man har mycket gemensamt, men jag tycker ändå det är ett rätt intressant exempel på vad popmusik kan leda en. Jag hade kanske lärt känna Jonna och Örjan utan musik men chanserna att jag hade gjort det hade varit betydligt mindre.

För mig har popmusik betytt väldigt mycket, det har på flera sätt varit inblandade i flera av mina val jag hittills gjort i livet, de kanske inte har varit den avgörande faktorn men de har helt klart påverakt och jag tycker det är otroligt fascinerande.
Jag lär återkomma till hur popmusik påverkar oss människor men jag tycker vi stannar där idag.

Ikväll tänker jag dricka något spanskt vin och lyssna på The Stone Roses och förvånas över hur bra ett band som egentligen bara släppte en skiva kan vara.

Ps. detta inlägget skulle ha publicerats i fredags men hade inte möjlighet att göra det förens nu ds.

Det här inlägget skulle egentligen har publicerats för nästan en månad sen men p.g.a. flytt och att jag varit på lite festival och så har det inte blivit av.
Vill dock säga att jag tycker Berlin är en mycket trevlig stad, återkommer mer om den snart två veckor gamla flytten i nästa inlägg.

Ikväll har jag mest lyssnat på Neutral Milk Hotel.

162 – Ang. Hultsfred.

Igår så kom nyheten att Hultsfredsfestivalen kommer varsla alla sina 20 anställda och Aftonbladet slog på stort och körde på rubriken att ”Hultsfredsfestivalen lägger ner”. Läser man sedan texten så visar det sig att det först och främst handlar om varsel och att de måste se över hela verksamheten men att de hoppas kunna fortsätta, frågan är då vem man skall tro på. Antigen Aftonbladet som är experter på att skriva upp saker och ting till max, eller en pressad ordförande i föreningen Rockparty som försöker släta över allt och få det att låta lite bättre än vad det egentligen är.
Senast förrgår hörde jag på lokalnyheterna att allt tydde på att de skulle gå runt och därför kunna fortsätta, kan detta varit en skenmanöver för att få ner morgondagens skriverier (dagens)? Jag vet inte, på något sätt tror jag ändå tidningarna och då framförallt Aftonbladet skrivit upp det hela lite väl mycket, det är ju tyvärr så det funkar i dagens media klimat, medierna idag älskar att ena sekunden älska något för att nästa sekund hata det, det säljer ju helt enkelt och på festivalfronten har Hultsfredsfestivalen legat i skottzonen de senaste åren, det behöver dock inte betyda att de skall göra det för alltid, nästa år kan det mycket väl vara någon annan festival som hamnar i hav av kritik ifrån ”Sveriges bästa musiktyckare”.
Nog pratat om medierna och då framförallt kvällspressens sätt att hylla och sänka saker oavsett om det rör sig om festivaler, musiker, politiker eller teveprogram eller för den delen den pågående svininfluensan som de tycks närmast vara besatta av att skriva om just nu.

För visst är det så att Hultsfredsfestivalen befinner sig i någon form av svacka, det är ju självklart när 20 personer är varslade, igår kväll meddelade också festivalchefen Per Alexandersson att han avgå. Men vad är då som har gått fel? Det är en sak som flertalet journalister lär skriva sig mätta på de kommande månaderna men egentligen är det inte så svårt att räkna ut vad som gått fel.

För det första så är festivalklimatet betydligt annorlunda idag än vad det såg ut för bara fem år sedan, går vi sedan tillbaka ytterligare fem år fanns det egentligen bara Hultsfred, Arvika, SwedenRock och Emmaboda på den s.k. klassiska festivalmarknaden. För jag skulle inte vilja kalla alla dessa stadsfester som finns runt om i landet för festivaler även om de själva har valt att göra det, en festival skall i mina ögon ha en camping. Därav mitt uttryck klassiska festivaler.
Men för några år sedan hände något, festivaler började ploppa upp som svampar i skogen och i år eller inom några år kommer vi ha nått kumlen av hur mycket festival och konsertarrangemang som kan anordnas i vårt avlånga land, inte minst p.g.a. den rådande finanskrisen, till slut kommer vi alltid till en mättnad och är det inte p.g.a. media så sker det självmant vi har varken råd eller lust att åka på hur mycket musikevenemang som helst. 
När detta skedde befann sig Hultsfred på toppen, de hade sålt slut två år i rad och hade alla möjligheter i världen att fortsätta spikrakt uppåt men den som kan sin historia vet att en vinnare inte alltid är en vinnare och det var just det som hände Hultsfred. Konkurrensen hårdnade och det slog hårdast för Hultsfred, just för de hade varit ensam på toppen för länge.
I och med att arrangemang har ökat de senaste åren har också konkurrensen för att få de ”rätta” artisterna hårdnat, dessutom så började de anordnas fler och fler arrangemang och stadsmiljö och i och med att människan är en ganska bekväm varelse valde de att åka på dessa arrangemang istället, för då slapp de tält, lera och dålig hygien, något som jag personligen förknippar med festival.
Idag ser vi också en tydlig trend på att de festivalerna drar mer och mer folk och därför hamnar de moderna svenska festivalernas urmoder i skuggan. Vi har helt enkelt blivit bekvämare just för att det finns fler alternativ idag än vad det gjorde för 10 år sedan.

En annan ledning är bokningarna de gjort, under 1990-talet stoltserade Hultsfred med många klassiska brittpopband och de var duktiga på att boka både välkände och etablerade artister ifrån jordens alla hörn samtidigt som de hade en känsla vad som var på G. På den tiden var de ju ensamma i sitt slag så vad hade de och konkurera med?
Detta var något som de var väldigt duktiga med fram till och med 2004 ett år då man verkligen kunde vältra sig i allt från klassiska indieartister som Morrissey och Bright Eyes till stora HipHopartister som Mary J. Blige eller skönsjungande PJ Harvey och då har jag inte nämnt svenska storheter som Broder Daniel och Jens Lekman samt alla mindre spännande akter. Nu vill jag inte mena att det här är artister som jag tror skulle dra mycket folk till Hultsfred 2009 det jag vill visa er är att de på den tiden hade en fingertoppskänsla för vad som var just på G. Det finns även enstaka exempel på det på senare år som White Lies i år eller Nine Inch Nails 2006.
När de på senare år har bokat allt ifrån Ozzy Osbourne, 50 Cent, Korn, Velvet Revolver, HIM, Simple Plan och Babyshambles känns det som att de försökt boka något för alla utan någon som helst tanke. En festival kan givetvis vara bred men man måste ha en målgrupp och det var dit jag ville komma. På senare år känns det som att de inte alls haft någon målgrupp utan bara bokat och bokat och hoppats på att så många som möjligt skall komma. Tittar man då istället på festivaler som SwedenRock, Arvika och Emmaboda har de alla tre en nisch och ett genomgående tema och då ju inte att frånkomma att det faktiskt gått väldigt bra för just dessa tre de senaste åren. Jag tror Hultsfred behöver tänka tanken ”vad står vi för? Vad vill vi ha för publik och med vilka band når vi dem?”

En annan anledning skulle kunna vara att man bröt med LiveNation, det var ett vågat drag som säkerligen har kostat ett och annat band som Hultsfred mer än gärna velat ha, det mest uppenbara exemplet är väl kanske Foo Fighters ett band som i mina ögon är ett väldigt typiskt Hultsfredsband anno 2008.
Att LiveNation sedan lägger en festival samma helg som Hultsfred med Foo Fighters i spetsen gjorde det hela inte lättare för Hultsfred. Överlag så hade ju Where The Action Is de året många s.k. typiska Hultsfredsband. Vad anledningarna till att man bröt med dem är vågar jag inte spekulera i men antagligen fanns det en annan sådan för annars hade man inte valt att göra det. Gällande AEG så tror jag de verkligen har potential, de har ju faktiskt redan visat det men jag tror de behöver några år till då de är som jag har fattat det inte jättegamla i gemet. Men problematiken är ju som så att det är nu Hultsfred behöver göra något inte 2011 eller 2012 då kan det mycket väl vara försent.   

Ytterligare en anledning skulle kunna vara det geografiska läget, en anledning jag helst vill sopa under mattan. Men i och med att det idag finns flera potentiella konkurrenter till Hultsfred norröver är detta inte helt orimligt, det är inte alltid särskilt roligt dem som bor i dem som bor j norra delen av landet att behöva åka tåg eller buss i nästan ett dygn för att komma till en festival. Men som sagt var det här en anledning som jag vagt tror kan ha påverkat, har festivalen de rätta banden kommer folk ändå, då spelar det ingen roll om du behöver åka 20 min eller närmare ett dygn.

Förutom dessa fyra anledningarna (vi säger tre, räknar inte den sista som tillräckligt stark för att kunna stå på egna ben) så finns det säkerligen ytterligare en rad anledningar till varför det har gått som det har gjort.

Kanske kan det vara så att de har haft för många sidoprojekt som har kostat alldeles för mycket pengar, vid närmare eftertanke känns detta som en otroligt stark kandidat bland alla anledningar till varför det har gått som det har. Ja menar visst är det positivt att en festival genererar att man börjar hålla på med att från att starta skivbolag till att ge sig in i Restaurangbranschen men i det långa loppet tror jag det kan vara farligt, risken är stor att dessa projekt inte går som man tänkt sig (huvudfokus måste trots allt ligga på festivalen) och då måste man betala tillbaka förlusten på dessa projekt ifrån vinsten man förhoppningsvis får på festivalen. Pengar som annars skulle gått till att utveckla festivalen.

Ja ni ser, ytterligare en anledning. Mina anledningar bygger på att jag gediget de senaste åren följt många av de stora och för den delen mindre festivalerna här i Sverige, så det finns ingen som helst fakta i dem på det sättet, tycker det är väldigt viktigt att tillägga detta så att inget missuppfattas. Jag gillar kort och gott bara att tycka och tänka saker och ting om saker som jag gillar och är intresserad av. 

Oavsett vad som än händer hoppas jag att Hultsfredsfestivalen får leva vidare, det vore att ljuga om jag inte hoppades det. Sen kanske jag inte alltid tycker att de gör toppenbokningar osv. men det spelar ingen roll. Utan Hultsfredsfestivalen vore inte Hultsfred mycket och de är de som jobbar med festivalen säkerligen väldigt medvetna om och därför tror jag också de kommer få vind i segel om än inom några år.