omvandstatistik

Failad lista som är halv.

• kaffe - fail
• bil - fail
• vinter - fail
• en ambulans & en sjuktaxi - fail
• artist - fail
• minne - fail
• tjejer - fail
• dröm - fail
• sparade anteckningar - fail
• pirat(er) - fail
• logik - fail
• prat - fail
• bilden - fail
• karma - fail

Popens hemland visar åter varför de är bäst.
Det talas mycket om den svulstiga finnanskris som vi befinner oss i just nu, pengar, oro, arbetslöshet, olycka, kris, kris och åter kris plus ett par pampar som får massa pengar. I allt detta står den lilla människan, vad ska hon göra? Hon har inget jobb, inga pengar och staten tycker hon skall flytta till till andra sidan sverige för ett deltidsjobb på två månader. Ja ungefär så är det ja...

Men i all den frustration finner vi en lycka, det är guldålder för alla pop- och rockpoeter runt om i världen. Vi såg vad som hände på 90-talet, kan det vara så att vi är påväg in i en liknande guldålder igen, ingen skulle bli gladare än jag.
Musikaliska mästerverk skapas under svår ångest och deprision, kanske låter det naivt? Kanske låter det patetiskt men det är faktiskt sant, acceptera det eller ej, jag älskar det.

Förra hösten fick vi Glasvegas, nu är det dags att presentera nästa stora hype White Lies, arenapopen är på intåg återigen.
Du kommer känna igen det, de går i samma fotspår som Editors och Interpol men med en sång som påminner mer om franz ferdinan.

Till skillnad ifrån Glasvegas har detta en lite glättig svärta som man inte riktigt får grepp om det är inte heller lika rått, gitarrerna är betydlgit mer välstämda och sången ligger några snepp högre. Men de är riktigt jädra bra.
Otroligt nog är det hultsfred som lyckats vaska fram detta guldkorn (värt biljtten bara det?), ska man se dem innan de slår är det bara att passa på. Det är inte vardagsmat att hultsfred lyckas med sådana här bokningar, Justice får väl ses som den senaste men de hade inte riktigt hunnit slå när de kom, de kommer de här garanterat hunnit göra.

Efter att ha lyssant i princip konstant på skivan de senaste tre dagarna kan jag dessutom konstatera att den även håller i ett längre perspektiv, ja jag har väl lyssnat igenom den ungefär 15 ggr vid det här laget.
De är då man känner att en popskiva är på riktigt, när man gång på gång förvånas över hur bra det låter. Sen kanske 15 ggr är några ett par gånger för mycket men lyssna så kommer du förstå, viss pop går att lyssna på i all oändlighet…

Det är tur det finns popmusik, jag säger bara det.
Ingen bra dag idag, eller jo bra var den ju i och med att jag var ärlig.
Men ärligt talat det finns vissa jobb som passar mig mindre bra, det här var ett av dem. Att gå in i detalj känns onödigt, men om vi säger såhär, jag kan tänka mig att testa på mycket men det här jobbet passade verkligen inte mig.
Jag är lite rädd för att mitt skrivnade har ätit upp mig, ätit upp mig till den milda grad att det är det enda jag vill göra. När jag tänker efter så är det den sysslan jag håller på med mest om dagarna, läsa blir det endel med förstås.
Men att få sitta och knappra åsikter och tankar på tangenterna är nog den bästa sysselsättning jag just nu, det har väl iofs alltid varit så men det är först på senare tid jag erkänt det för mig själv, det finns inget vackrare eller starkare än det skrivna ordet.
Till Berlin kommer jag iallafall på ett sätt. Det närmar sig med stormsteg nu, pepp som tusan är jag.

Imorgon kommer nästa artist. Är förresten redan i planeringstadiet för nästa lista, det blir de viktigaste poplåtarna.

Ikväll har jag lyssant på White Lies, fantisktisk pop ifrån popens hemland.

Kanske är det våren som gör det, kanske är det att allt bara flyter, kanske är det något annat, kanske är jag bara på jädrigt bra humör.
Våren naklas och man vill lyssna på tung shoegazing, Franke är vårens band. Jag vill skriva texter om alla vackra känslor man får i kroppen.
Det är faschinerande att allt bara kan vända sådär...
Man ställer sig bara så frågade till att hur allt bara kan ändras och kännas så fint, att solen verkligen kan värma en på ett sådant fint sätt.
Aja...

Appropå på shoegazing, ni måste lyssna på M83, de gör shoegazing som andas 2000-tal, det är riktigt coolt, de har funnits ett tag men tror att deras tid är kommen nu, att de är ifrån det nya hypens land Frankrike lär inte göra det svårare för dem. Som det just nu höjs ju det mesta som kommer därifrån till skyarna och M83 lär inte bli något undantag.

Men vi får inte glömma de snygga indiepoparna i Days, det kan vara det bästa som hänt indiesverige på riktigt länge och då menar jag inte "nya indiesverige" utan det gamla goda, ja ni vet det som jag håller så varmt om hjärtat. Det är ett band som andas gamla the smiths vibbar med finstämnd sång och enkla ljudbilder. Det finns en mycket trevlig intervju med dem som ni kan läsa på:
http://coverart.wordpress.com/2008/01/11/intervju-days/

Blir ni sugna på att lyssna är det bara att surfa in på:
http://www.myspace.com/daysswe

Imorgon är det fredag, kanske blir något gott biligt vin till trevlig musik och trevliga människor, sen är det lördag och då blir det säkerligen något liknande, eller säkerkligen jag vet att det blir så.
Det är ju trots allt helg och då får man njuta.

När nummer 8 på listan kommer publiceras vet jag inte, kan nog dröja ett tag, nu måste känslan av att 10:an och 9:an känns rätt sjunka in ett tag. Det är inte någon hobbyverksamhet jag håller på med, det är ren och skär pop när den är som vackrast.

Ikväll har jag lyssnat på massa fin musik, mycket Yvonne men också Days så klart.

Yvonne – Bandet som aldrig passade in.

På den svenska indiescenen finns det två scenpersonligheter som kommer att bli ihågkomna vem den ena är låter jag bli osagt men den andra är utan tvivel Henric De La Cour, mannen som gett den mörka arenasynthen ett ansikte. Yvonne är den ultimata kombinationen av ett gäng olyckliga kärlekssånger och en ensam man på väg hem från en tråkig fest.
I begynnelsen var Yvonne bandet som man på osökt tänkte på som det ”lilla bandet ifrån Eskilstuna” detta är något som förföljt bandet under hela deras karriär och till och med in i deras nya projekt, något som Henric själv har sagt sig varit väldigt frustrerad över, det stora bandet är som ni säkert vet Kent, bandet som lyckas komma undan med att vara depp och goth men ändå mainstream, det retar mig rent personligen att de gör det, bara så ni vet…
Yvonne kom i en tid den svenska indiescenen verkligen mådde bra, såhär i efterhand kan den nog ses som den svenska indiescenens guldålder, där allt var gulligt, snällt och väldigt lågmält slog Yvonne sönder fönster med sina desperata kollegor i Broder Daniel. De bröt mark som tidigare varit obrytbar, är man lite vass i mun kan man säga att Yvonne var den elektroniska varianten av Broder Daniel.
Under mitten på 1990-talet var Yvonne ett av få svenska postpunkband, postpunk säger ni? När jag nyss pratade om indie. Jo men grejen är ju den att indie förknippas så otroligt mycket med musik, typ gitarrbaserade band som The Smiths, men i grund och botten är det en hållning och i det här fallet anser jag att Yvonne höll mer hållningen om att vara självständiga och göra något eget än att låta just indie och därför kan man säga att de är indie.
Nu fick ni en lektion om indie mitt i allt.
När det kommer till ljudbilder är det något magiskt över Yvonne, breda synthmattor tillsammans med starka gitarrer ger en pampig och mörk ljudbild som möjligen kan jämföras med Glasvegas idag. Istället för att låta ljuden ligga var för sig möts man av en enorm orkan som förgör allt i dess väg. Precis som med Pulp är det svårt att sätta sig in i hur mycket före Yvonne låg med sitt sound, de skapade något som aldrig tidigare hörts på den svenska scenen och kanske var det därför så många såg dem med stor skepsis man visste liksom inte om detta var något helt galet eller om det skulle låta så, det går aldrig att frånkomma att de var väldigt svårplacerade, något de själva medger att de hade stora problem med när skivorna skulle lanseras. Efter synthvågen var folk trötta på just synth och antagligen var det därför det blev så svårt att omfamna Yvonne, de tog det bästa av två världar och gjorde något som vi inte var vana vid att höra. Enklaste sättet att beskriva deras ljudbild är tänka sig in i att man springer ensam på en igensnöad skogsväg och det enda man hör är ekot av sin egen röst.
Yvonne är ett av de få svenska band som faktiskt gjorde jämna skivor rakt igenom hela sin karriär, visst det finns väl lite skavanker här och där som på sista skivan Hit that city som i ärlighetens namn kanske inte är det bästa de gjort, men tack vare att deras inställning till hur de ville ha det blev den ändå en helt okej skiva.

Precis som med ljudbilden är texterna genomsyrade av en svärta som skulle få Per Gessle att börja gråta, död, olycklig kärlek och olycka är det som genomsyrar det mesta som Henric skrev, en gnutta längtan kan man hitta här och där också. Även om texterna genomsyras av Henrics olycka och sjukdom är de lite vad ska säga, trallvänliga, verkligen missanpassat ord, men det är sånger som man gärna går och nynnar på, en träffsäkerhet som få lyckats med. De är texter som får en att känna sig levande och inte tveka till att göra något. Det finns också en längtan i texterna som är svår att sätta fingret på, mörk rockmusik innehåller sällan den känslan, ofta handlar det just om mörker men Henric lyckas linda in kanske den mest vackra känslan som finns. Längtan efter ett bättre liv, längtan efter kärlek, efter att få känna sig bekräftad osv. Det blir så lätt nu är jag olycklig och den här sången handlar om det, inte om hur man på något sätt försöker ta sig ur det mörka, det finns helt enkelt en strimma hopp i hans texter.

Att se Yvonne är som att befinna sig mitt i en storm, någon mer karismatisk scenpersonlighet än Henric finns knappt i Sverige, han är inte sångare han är sångerna han är allt på en och samma gång. Han kommer in på scenen och förstör allt på samma gång som han bygger upp det. Stilmässigt får du leta efter stilrenare person är Henric med vit skjorta, svart slips, finbyxor och kängor är han klädd lyfter han upp sin image till enorma höjder.

Men tyvärr räcker det inte ända fram, det beror inte på att något är dåligt bara det att finns så pass många band som är betydligt bättre och starkare i allt jag nämnt ovan, att de dessutom är ensamma i sin genre gör det hela inte lättare, det finns inte mycket att jämföra med och därför blir det svårt att ge dem en högre placering, kanske är det min svaghet för gitarrpop som också spelar in. Sen har de aldrig fått till det där lilla extra som behövs, de har allt men på något sätt tappar de något på vägen, kanske är det den ibland ojämna ljudbilden eller är Henrics texter för smarta för att passa in i sammanhanget.
I vilket fall som helst är det ett band som etsat sig fast i min själ och där kommer det förbli för så länge man äger scenen på det sättet Henric gör kan man inte annat än älska det.  
    

Äntligen har jag kommit igång med listandet, det känns fantstiskt om jag ska vara ärlig.
Från och med idag och fram tills i slutet på maj kommer det ungefär varannandag släppas en artist, grupp, låt, skiva, scenpersonlighet, musikvideo som enligt mig är det bästa som gjorts inom just indiepop.
Givetvis valde jag att börja med den bästa listan, listan över de viktigaste artisterna/grupperna.
Fina vänner ringde förut, saknar dem.

Ahh vet ni, jag gillar att lova saker och jag gillar att skriva så därför lovar jag att redan imorgon kväll kommer nummer nio på listan, det är personlig favorit som precis som Jarvis fått jobba i lite för mycket motvind.
Jag måste hinna ikapp den veckan jag ligger efter nu.

Vad jag lyssnat på ikväll behöver jag inte säga, det vet ni redan.

Pulp - Bandet som till slut fick sitt erkännande efter lång och trogen tjänst.

Egentligen är Pulp inget annat än ett vanligt brittisk popband med finstämda gitarrer och sånger om olycklig kärlek och vemod kryddat med ironi och stora gester. Men det finns en markant skillnad i jämförelse med band som Oasis, Blur och Suede, Pulp var före alla dessa.
Redan 1983 visade de hur populärkultur ifrån de brittiska öarna skulle låta de kommande årtionde. Första skivan IT är kanske inte den skivan som vi kommer komma ihåg för varken de fina sångarna eller snygga ljudbilderna men den gav oss en försmak för vad som komma skall.  12 år senare och sex fullängsalbum släpper de 1990-talets absolut viktigaste popskiva, Different Class. En skiva som kom att bli en förebild för det vi idag kallar för brittpop, en skiva som kom att symbolisera en hel genre. Med Different Class fick till slut Pulp sitt stora nationella genombrott. Såhär i efterhand känns det lite som det var som för arbetaren som fick guldklockan, de fick sitt genombrott efter lång och trogen tjänst helt enkelt, ja riktigt så är det ju inte men det är en tämligen fin jämförelse. Precis som med många andra band så är det sångaren och förgrundsfiguren som man förknippar med ett band Pulp är givetvis inget undantag, Jarvis Cocker är en lysande stjärna och framförallt en stilikon med en käft full av ironi och sarkasm. Band utvecklas alltid med tiden men jag undrar om inte Pulp hela tiden legat tvåhundra meter för alla och det är därför de aldrig fick de genomslag de borde fått, de hade hela tiden på känn vad som komma skall och försökte därför göra något av det.

Att lyssna igenom Pulps skivor är som att höra en gammal man berätta om sin livs resa, den innehåller djup förälskelse, olycka, spännande upptäckter, nya möjligheter och de där mellanperioderna vi alla går igenom. Någonstans kommer mannen fram till att det var just där någon gång kring 30-40 som han var lyckligast (Different Class) och då givetvis Common People hans stora förälskelse, ja ni förstår hur jag menar, vi kommer aldrig minnas Pulp för att de var ett bra och förnyande popband utan bara för den där jädra singeln. Jag kan tycka det är lite tråkigt men samtidigt kan jag inte påstå att de har de tar den största platsen i min bok.
Däremot skulle jag kunna skriva milslånga böcker om just Different Class och dunderhiten Common People, de är en skiva som säger mer om samtiden än den själv. Att det dessutom är en väldigt glättig och hitbetonad skiva som garanterat höjer stämningen var du än befinner dig gör det hela inte sämre. För många är just den skivan Pulp och jag förstår dem, det är verkligen bland bästa och snyggaste som gjort. Den kom när ironins barndom och riktar sig till en publik som ibland kanske önskar att de just var ”common people” Jarvis gör under de fem korta minuterna som låten varar något som ingen annan i indiehistorien någonsin vågat göra nämligen narr av både sig själv och sin publik på det mest nakna sätt jag någonsin sätt och med de tyngsta fiolljud jag någonsin hört. Bara grejen av att det att ett så urtypiskt popband använder fiol i en sådan simpel poplåt är en bedrift i sig.
Men säger ni, om nu Pulp är så fantastiskt bra varför kommer de inte högre på listan?
Svaret är enkelt, de håller inte hela vägen, jag må tycka om flertalet av deras skivor och Jarvis Cocker må vara en av de stora stilikonerna för indiepopen men det räcker tyvärr inte. Det är för lite av för mycket helt enkelt.
Men som vanligt kommer jag fortsätta tjata på DJ:n ska spela Common People nästa gång jag går ut.
För vi är ju trots allt inget annat än vanliga människor.






    

Alltså...
Imorgon, ja jag vet, typ en vecka försenad kommer jag presentera första bandet på listan.
Saker har bara blvit liggande den senaste tiden,det är väldigt typiskt mig.
I helgen hade vi någon slags Broder Danei tema, det var väldigt fint, vi läste högt ur broder daniel boken, tittade på dvd:n och sjöng natten lång, mycket vin blev det också.
Världen kan vara väldigt fin.

ikväll har jag lyssnat på mycket olika mest morrissey och franke.

Never Understand 

The sun comes up another day begins
And I don't even worry about the state I'm in
Head so heavy and I'm looking thin
But when the sun goes down I wanna start again

You never understandin'
You never understand me
Yeah

Don't turn around until you look at me
Why don't you take a second and tell me what you see
Things I see you only disagree
You never understand that's what I want to be

You never understandin'
You never understand me
Yeah

Not wishing to hide but you just can't see me
I tell you the truth but you don't believe me
Thinking of love but I can't hear what you're saying
Tomorrow I'm leaving
Cause I'm not understanding you

Jag har en svaghet och det är grafiska profiler med starkt koncept tänkt.
DET FINNS BARA EN FESTIVAL I HELA VÄRLDEN SOM ALDRIG SLUTA ÖVERRASKA MIG OCH DET ÄR ARVIKA.
Titta på det här www.arvikafestivalen.se
Jag kan inte sluta titta på det, de är så otroligt grymma.
Jag saknar ord, det finns ta mig tusan inga ord för hur jädra snyggt det här är, kan bara tänka mig hur det kommer se ut på plats!!!
En eloge till världens finaste människor, mitt hjärta finns hos er.

I eftermiddag presenterar jag första bandet på min lista.
Det är....

Idag lyssnar jag på Glasgow finaste.

Ja just det.

Musik och nörderi är två saker som jag tycker är väldigt fina.
Jag vältrar mig gärna i vinylsjuor och gamla b sidor på min lediga tid, det är något väldigt vackert över det. Just B sidor tycker jag är grymt underskattade, ofta låtar som inte passat in till helheten på en skiva eller som man inte känt varit tillräckligt starka för att fungera som ett albumspår. Ja jag skulle kunna prata om detta i timmar.
Har därför bestämt mig för att köra ett musiktema de kommande veckorna.
Då jag är väldigt svag för listor tänkte jag presentera de aboslut coolaste och mest betydelsefulla artisterna genom tiderna enligt mig.
Efter det kommer jag fortsätta med skivor, låtar, scenpersonligheter osv.
Kommer nog ta ett tag, men nörderi är kul som sagt var.

Idag lyssnar jag på Glasvegas (och grämmer mig för att jag missar dem i helgen)