Vi gör ett nytt försök, en sista gång.

Då jag nyligen insåg att största delen av mitt framtida liv kommer bestå av två eller möjligen tre saker nämligen skriva, läsa och tycka en jävla massa om olika saker, bestämde jag mig för att börja skriva här igen.
Jag kommer som vanligt fortsätta skriva om saker jag tycker är relevant d.v.s. inte om att jag går till biblioteket, super mig full, åker tåg eller vad det nu kan vara?
Jag kommer inte heller att ha olika teman för olika dagar, som jag skrev om tidigare i höstas, puh, vad fick jag de pk idéerna ifrån? löjligt jue, att jag ens gjorde mig besvär att försöka.
För tillfället känner jag mig ganska så förbannad på världen, den är liksom jobbig, kapitalistisk, kommersiell och ytlig, jag tycker det är lite jobbigt...
Ikväll har jag lyssnat på makthaverskan, göteborgs nya stolthet.

Höst!

Ja så var den kommen i all sin prakt och jag kan inte annat än tycka att det är trevligt.
Det har varit några händelserika veckor, både det ena och det andra har skett.
Men framförallt har jag kommit igång med mitt skrivande och jag kan inte annat än säga att jag är lycklig.
Jag har funderat mycket på det där med skrivande och kommit fram till att det är lättast att skriva just i mörker, allt blir så mycket klarare och ljusare då.
I mörker blir orden så mycket klarare och renare, de är som de blir ljuset i mörkret.
Började på ett litet längre projekt ikväll, jag har ett arbetsnamn på det men vill inte avslöja något ännu då jag misstänker att det kommer ta lång tid innan jag blir klar, men jag har i alla fall börjat och det är huvudsaken, jag tror faktiskt det kom med hösten.
Kan i alla fall avslöja att det handlar om livet och hur det formar oss människor till dem vi är, kanske låter lite kryptiskt men det är åtminstone en hint om vad projektet handlar om.

Satt på spårvagnen hem från en vän för ett tag sen och så började jag fundera på vad som egentligen är meningen med livet, en otroligt svårtolkad fråga som ingen annan än varje unik individ kan svara på. Ändå är detta ett ämne som om och om igen diskuteras av såväl filosofer som alla andra människor. Är förvånad över att ingen har släppt en bok med titeln ”De tio stegen som får dig att inse vad som är meningen med livet”. Den skulle antagligen sälja som smör, men jag själv tänker verkligen inte göra något så kommersiellt, vad som är meningen med livet och i mitt fall mitt egna har jag min alldeles egna uppfattning om och det är i alla fall inte att skriva en sådan bok, det kan jag lova er.
I vilket fall som helst är det en fråga som kan trigga igång våra hjärnceller, därför tänker jag på den ibland, det är precis som att tänka på rymden, den sägs ju vara oändlig, men vart är oändligt?
Apropå rymden så befinner sig vår Sveriges alldeles egna astronaut i rymden just nu och jag kan inte annat än tycka att det löjligt med alla skriverier om detta. Visst är det stort att en svensk har varit uppe i rymden men det känns inte som det är värt alla rubriker som tidningarna skriver om det. Folk svälter och dör i andra delar av världen och det blir bara notiser av detta när herr Fuglesang är i rymden. Men det är väl typiskt modern journalistik är jag rädd för, allt handlar om att sälja. Modern journalistik är ett ämne som jag tänker återkomma till i veckan för övrigt.
När vi ändå pratar om Fuglesangs bravader i rymden kan vi jue med lätthet gå över till Killinggänget som för övrigt gjort en parodi om honom i serien Percy Tårar som är otroligt sevärd om inte annat för de otroligt roliga sketcherna om Expressen fredag eller för den delen Robert Gustavssons imitation av Jarvis Cocker när han sjunger Common People.
Just Killingänget har betytt otroligt mycket för mig, konstigt nog kanske? Men det finns något i deras humor och deras sätt att uttrycka sig som alltid tilltalat och inspirerat mig. De är lika mycket humor/ironi som fullkomligt naket allvar på en och samma gång och det tilltalar och inspirerar mig väldigt mycket. I höst går de upp på självaste Dramaten med en pjäs som handlar om konsten att hålla ihop. Tror detta kommer bli något extraordinärt, tyvärr är alla biljetterna slutsålda men jag hoppas innerligt att de gör några extra föreställningar så man kan få se detta unikum.
Ikväll har det blivit mycket blandad musik men det är bara att konstatera att gubbrock är det nya.
Därför avslutar jag detta inlägget med att bara säga Wilco, har ni inte hört dem bör ni genast lyssna in er på dem, det är helt otroligt, formidabelt bra!! 


Ang. Popmusik och dess påverkan på människan.

När man var liten drömde man om att bli saker som polis brandman eller något liknande, själv drömde jag om att bli journalist, fast i det undermedvetna visste jag redan då att det enda jag ville bli var en popnörd.

Det kan låta fånigt men jag tror faktiskt jag innerstinne redan visste det den dagen då jag klev in i klass 1b den där måndagsmorgonen eller när det nu var för X antal år sedan fast det tog mig några år att inse det, ja menar hur mogen är man för att inse sådana saker när man är 7 år? När man är sju år är världen en väldigt trygg och trevlig plats där man i vissa fall helst av allt aldrig vill bli äldre än just så gammal som man är då, allt är tryggt och fint. Givetvis så är det inte så för alla men ni förstår hur jag tänker?
I vilket fall som helst blir man äldre och äldre och man inser att världen inte är en så trevlig plats som den verkade vara när man var 7 år, vissa bestämmer sig för att bli politiker för att förändra samhället till det bättre medan vissa bryr sig inte alls och låter saker och ting bli som det bli (kan nog vara en ganska skön inställning i vissa fall). Däremellan finns det miljontals sätt och se på livet och dess mening och hur man kan förändra det eller inte.
I vilket fall som helst valde jag att bli popnörd efter en sisådär 9 år i skolan, det var mitt vägval här i livet.
Ett vägval som också det kan upplevas på miljontals sätt, alla människor skapar jue sitt sätt för hur de upplever saker och ting, beroende på bakgrund, vänner och dvs. förutsättningar.  

Popmusik har alltid fungerat som en motpol i vårt samhälle eller för den delen som kryddan på moset, den har tillfört det där lilla extra som har gjort att faktiskt en hel värld har gått från att förakta något till att faktiskt tycka något är helt okej. Ett uppenbart exempel på detta är tiden innan band som The Beatles och Rolling Stones slog igenom, då var det knappast accepterat att som kille ha långt hår men ett decennium senare är det rent av trendigt. Jag skulle kunna rada upp ett flertal exempel på hur popmusik tagit människors acceptans ett steg längre än de egentligen velat, sen efteråt har det mest skrattat och sagt ”hur kunde vi tycka att det inte var okej tidigare”. Givetvis är det inte bara popen som har sprängt gränser, punken under det sena 70-talet, synten under 80 - talet, hiphopen och grungen under 90 – talet.
Ja ni ser.
Som vanligt har jag sedan länge lämnat den röda tråd jag tänkte ha igenom denna texten, låt oss ta en genväg och försöka igen, se texten ovanför som en rolig avstickare ifrån de annars så snåriga vägarna av text, kanske fann den någon mening trots allt.

I vilket fall som helst för mig ha pop alltid varit någonting större än bara musik för mig, jag minns första gången jag hörde band som Broder Daniel, Morrissey, The Cure, The Jesus And Mary Chain, Pulp, Neil Young, Glasvegas, The Knife, Brainpool eller för delen Bad Cash Quartet, listan skulle naturligtvis kunna göras mycket längre men vi nöjer oss där, det blir varken särskilt roligt för eller för mig om den listan blir mycket längre.
Varje gång jag hört någon av dessa artister första gången så har det varit som om jag har insett meningen med livet, de har talat direkt till mitt hjärta och jag har känt en sådan enorm kraft inom mig. Plötsligt har jag blivit odödlig om än för några få sekunder och det är just det här jag menar med att pop är någonting större än bara ett gäng enkla riff och lite sång. Man skulle nästan kunna jämföra det med religion, det hela är en väldigt omvälvande känsla och det känns som man blir 10 ggr mogen är vad man var för blott några minuter sedan, sådan omvälvande kraft har popmusiken. Nu förstår jag att några av er säkert tycker jag är helt ute och cyklar, men lyssna riktigt noga nästa gång du upptäcker något nytt, det är en sådan otroligt mäktig känsla. Med det sagt vill jag också påstå att popmusik faktiskt kan rädda liv, för rätt text vid rätt tillfälle kan vara den bästa medicin mot depression som finns, thats it. Sen skulle jag givetvis kunna gå in på djupare exempel på hur artister som Morrissey eller band som The Cure och Broder Daniel har räddat många liv i en mer specifik mening men jag tycker vi hoppar det här, jag nämnde de som typiska rädda livet på människor band här och jag tycker det räcker. 

En annan intressant förmåga som popmusik har, det är att få oss att söka oss djupare in i oss själva och få oss att faktiskt göra saker som vi inte trodde var möjliga. Popmusik fungerar lika mycket som ett skydd mot verkligheten som den fungerar som en skyddsväst om vi känner att vi vill blotta oss och flytta fram våra pjäser (det vill säga testa något nytt). Fundera på det själv ett slag, är det inte så att du har vissa låtar som du spelar vid vissa tillfällen antigen om du skall göra ett prov, gå in på ett viktigt möte, möta någon du har väldigt starka känslor inför eller något liknande. En låt som får dig att bara göra det där som du annars upplever så jobbigt, har du inte en sådan låt så tycker jag du skall skaffa dig en, eller flera för den delen.
Själv har jag flera, inte helt sällan är det låtar av lite tyngre karaktär med inslag av destruktiva texter, varje gång jag använt mig av dessa låtar har jag efteråt känt det som att jag presterat det bästa jag kunde. Sen hur det går i slutändan det är mindre relevant men just den låten vid det specifika tillfället fick mig att orka göra lite mer än vad jag egentligen trodde var möjligt.
Låt mig ta ett exempel på hur mycket popmusik var med och påverkade mitt val att flytta till Berlin (ja jag vet det spelas mest elektronisk musik här nere, men strunt samma det finns indieklubbar också, som Magnet t.ex. OBS! smygreklam, egentligen inte okej men låt gå för den här gången).
I vilket fall som helst, hade jag inte börjat lyssna på Broder Daniel för ca 5-6 år sedan hade jag aldrig skaffat helgon, jag hade då heller aldrig fått kontakt med Jonna efter som det var där vi lärde känna varandra och anledningen till därför vi lärde känna varandra var just det att vi båda gillade Broder Daniel väldigt mycket. Detta i sin tur ledde att jag åkte till Arvika 06 och blev bästa kompis med Örjan (Jonnas ex.) vilket i sin tur ledde till att vi började hänga jädrigt mycket och jag och Jonna blev också väldigt bra kompisar. Detta ledde i sin tur att vi en grådaskig januarikväll för nästan åtta månader sedan bestämde oss för att vi skall flytta till Berlin och ja nu sitter jag här. Allt tack vare popmusik, näe riktigt så enkelt är det väl kanske inte, bara för man gillar samma musik betyder det automatiskt inte att man har mycket gemensamt, men jag tycker ändå det är ett rätt intressant exempel på vad popmusik kan leda en. Jag hade kanske lärt känna Jonna och Örjan utan musik men chanserna att jag hade gjort det hade varit betydligt mindre.

För mig har popmusik betytt väldigt mycket, det har på flera sätt varit inblandade i flera av mina val jag hittills gjort i livet, de kanske inte har varit den avgörande faktorn men de har helt klart påverakt och jag tycker det är otroligt fascinerande.
Jag lär återkomma till hur popmusik påverkar oss människor men jag tycker vi stannar där idag.

Ikväll tänker jag dricka något spanskt vin och lyssna på The Stone Roses och förvånas över hur bra ett band som egentligen bara släppte en skiva kan vara.

Ps. detta inlägget skulle ha publicerats i fredags men hade inte möjlighet att göra det förens nu ds.


ang. Hultsfred.

Det här inlägget skulle egentligen har publicerats för nästan en månad sen men p.g.a. flytt och att jag varit på lite festival och så har det inte blivit av.
Vill dock säga att jag tycker Berlin är en mycket trevlig stad, återkommer mer om den snart två veckor gamla flytten i nästa inlägg.

Ikväll har jag mest lyssnat på Neutral Milk Hotel.

162 – Ang. Hultsfred.

Igår så kom nyheten att Hultsfredsfestivalen kommer varsla alla sina 20 anställda och Aftonbladet slog på stort och körde på rubriken att ”Hultsfredsfestivalen lägger ner”. Läser man sedan texten så visar det sig att det först och främst handlar om varsel och att de måste se över hela verksamheten men att de hoppas kunna fortsätta, frågan är då vem man skall tro på. Antigen Aftonbladet som är experter på att skriva upp saker och ting till max, eller en pressad ordförande i föreningen Rockparty som försöker släta över allt och få det att låta lite bättre än vad det egentligen är.
Senast förrgår hörde jag på lokalnyheterna att allt tydde på att de skulle gå runt och därför kunna fortsätta, kan detta varit en skenmanöver för att få ner morgondagens skriverier (dagens)? Jag vet inte, på något sätt tror jag ändå tidningarna och då framförallt Aftonbladet skrivit upp det hela lite väl mycket, det är ju tyvärr så det funkar i dagens media klimat, medierna idag älskar att ena sekunden älska något för att nästa sekund hata det, det säljer ju helt enkelt och på festivalfronten har Hultsfredsfestivalen legat i skottzonen de senaste åren, det behöver dock inte betyda att de skall göra det för alltid, nästa år kan det mycket väl vara någon annan festival som hamnar i hav av kritik ifrån ”Sveriges bästa musiktyckare”.
Nog pratat om medierna och då framförallt kvällspressens sätt att hylla och sänka saker oavsett om det rör sig om festivaler, musiker, politiker eller teveprogram eller för den delen den pågående svininfluensan som de tycks närmast vara besatta av att skriva om just nu.

För visst är det så att Hultsfredsfestivalen befinner sig i någon form av svacka, det är ju självklart när 20 personer är varslade, igår kväll meddelade också festivalchefen Per Alexandersson att han avgå. Men vad är då som har gått fel? Det är en sak som flertalet journalister lär skriva sig mätta på de kommande månaderna men egentligen är det inte så svårt att räkna ut vad som gått fel.

För det första så är festivalklimatet betydligt annorlunda idag än vad det såg ut för bara fem år sedan, går vi sedan tillbaka ytterligare fem år fanns det egentligen bara Hultsfred, Arvika, SwedenRock och Emmaboda på den s.k. klassiska festivalmarknaden. För jag skulle inte vilja kalla alla dessa stadsfester som finns runt om i landet för festivaler även om de själva har valt att göra det, en festival skall i mina ögon ha en camping. Därav mitt uttryck klassiska festivaler.
Men för några år sedan hände något, festivaler började ploppa upp som svampar i skogen och i år eller inom några år kommer vi ha nått kumlen av hur mycket festival och konsertarrangemang som kan anordnas i vårt avlånga land, inte minst p.g.a. den rådande finanskrisen, till slut kommer vi alltid till en mättnad och är det inte p.g.a. media så sker det självmant vi har varken råd eller lust att åka på hur mycket musikevenemang som helst. 
När detta skedde befann sig Hultsfred på toppen, de hade sålt slut två år i rad och hade alla möjligheter i världen att fortsätta spikrakt uppåt men den som kan sin historia vet att en vinnare inte alltid är en vinnare och det var just det som hände Hultsfred. Konkurrensen hårdnade och det slog hårdast för Hultsfred, just för de hade varit ensam på toppen för länge.
I och med att arrangemang har ökat de senaste åren har också konkurrensen för att få de ”rätta” artisterna hårdnat, dessutom så började de anordnas fler och fler arrangemang och stadsmiljö och i och med att människan är en ganska bekväm varelse valde de att åka på dessa arrangemang istället, för då slapp de tält, lera och dålig hygien, något som jag personligen förknippar med festival.
Idag ser vi också en tydlig trend på att de festivalerna drar mer och mer folk och därför hamnar de moderna svenska festivalernas urmoder i skuggan. Vi har helt enkelt blivit bekvämare just för att det finns fler alternativ idag än vad det gjorde för 10 år sedan.

En annan ledning är bokningarna de gjort, under 1990-talet stoltserade Hultsfred med många klassiska brittpopband och de var duktiga på att boka både välkände och etablerade artister ifrån jordens alla hörn samtidigt som de hade en känsla vad som var på G. På den tiden var de ju ensamma i sitt slag så vad hade de och konkurera med?
Detta var något som de var väldigt duktiga med fram till och med 2004 ett år då man verkligen kunde vältra sig i allt från klassiska indieartister som Morrissey och Bright Eyes till stora HipHopartister som Mary J. Blige eller skönsjungande PJ Harvey och då har jag inte nämnt svenska storheter som Broder Daniel och Jens Lekman samt alla mindre spännande akter. Nu vill jag inte mena att det här är artister som jag tror skulle dra mycket folk till Hultsfred 2009 det jag vill visa er är att de på den tiden hade en fingertoppskänsla för vad som var just på G. Det finns även enstaka exempel på det på senare år som White Lies i år eller Nine Inch Nails 2006.
När de på senare år har bokat allt ifrån Ozzy Osbourne, 50 Cent, Korn, Velvet Revolver, HIM, Simple Plan och Babyshambles känns det som att de försökt boka något för alla utan någon som helst tanke. En festival kan givetvis vara bred men man måste ha en målgrupp och det var dit jag ville komma. På senare år känns det som att de inte alls haft någon målgrupp utan bara bokat och bokat och hoppats på att så många som möjligt skall komma. Tittar man då istället på festivaler som SwedenRock, Arvika och Emmaboda har de alla tre en nisch och ett genomgående tema och då ju inte att frånkomma att det faktiskt gått väldigt bra för just dessa tre de senaste åren. Jag tror Hultsfred behöver tänka tanken ”vad står vi för? Vad vill vi ha för publik och med vilka band når vi dem?”

En annan anledning skulle kunna vara att man bröt med LiveNation, det var ett vågat drag som säkerligen har kostat ett och annat band som Hultsfred mer än gärna velat ha, det mest uppenbara exemplet är väl kanske Foo Fighters ett band som i mina ögon är ett väldigt typiskt Hultsfredsband anno 2008.
Att LiveNation sedan lägger en festival samma helg som Hultsfred med Foo Fighters i spetsen gjorde det hela inte lättare för Hultsfred. Överlag så hade ju Where The Action Is de året många s.k. typiska Hultsfredsband. Vad anledningarna till att man bröt med dem är vågar jag inte spekulera i men antagligen fanns det en annan sådan för annars hade man inte valt att göra det. Gällande AEG så tror jag de verkligen har potential, de har ju faktiskt redan visat det men jag tror de behöver några år till då de är som jag har fattat det inte jättegamla i gemet. Men problematiken är ju som så att det är nu Hultsfred behöver göra något inte 2011 eller 2012 då kan det mycket väl vara försent.   

Ytterligare en anledning skulle kunna vara det geografiska läget, en anledning jag helst vill sopa under mattan. Men i och med att det idag finns flera potentiella konkurrenter till Hultsfred norröver är detta inte helt orimligt, det är inte alltid särskilt roligt dem som bor i dem som bor j norra delen av landet att behöva åka tåg eller buss i nästan ett dygn för att komma till en festival. Men som sagt var det här en anledning som jag vagt tror kan ha påverkat, har festivalen de rätta banden kommer folk ändå, då spelar det ingen roll om du behöver åka 20 min eller närmare ett dygn.

Förutom dessa fyra anledningarna (vi säger tre, räknar inte den sista som tillräckligt stark för att kunna stå på egna ben) så finns det säkerligen ytterligare en rad anledningar till varför det har gått som det har gjort.

Kanske kan det vara så att de har haft för många sidoprojekt som har kostat alldeles för mycket pengar, vid närmare eftertanke känns detta som en otroligt stark kandidat bland alla anledningar till varför det har gått som det har. Ja menar visst är det positivt att en festival genererar att man börjar hålla på med att från att starta skivbolag till att ge sig in i Restaurangbranschen men i det långa loppet tror jag det kan vara farligt, risken är stor att dessa projekt inte går som man tänkt sig (huvudfokus måste trots allt ligga på festivalen) och då måste man betala tillbaka förlusten på dessa projekt ifrån vinsten man förhoppningsvis får på festivalen. Pengar som annars skulle gått till att utveckla festivalen.

Ja ni ser, ytterligare en anledning. Mina anledningar bygger på att jag gediget de senaste åren följt många av de stora och för den delen mindre festivalerna här i Sverige, så det finns ingen som helst fakta i dem på det sättet, tycker det är väldigt viktigt att tillägga detta så att inget missuppfattas. Jag gillar kort och gott bara att tycka och tänka saker och ting om saker som jag gillar och är intresserad av. 

Oavsett vad som än händer hoppas jag att Hultsfredsfestivalen får leva vidare, det vore att ljuga om jag inte hoppades det. Sen kanske jag inte alltid tycker att de gör toppenbokningar osv. men det spelar ingen roll. Utan Hultsfredsfestivalen vore inte Hultsfred mycket och de är de som jobbar med festivalen säkerligen väldigt medvetna om och därför tror jag också de kommer få vind i segel om än inom några år.


166 - Reflektioner över en sommar som inte blev som man hade tänkt sig.

Berlinbiljetterna är ombokade, åker den 3 augusti istället, det är en måndag, en måndag efter Emmabodafestivalen. Det skulle ju egentligen inte blivit några festivaler i sommar, jag proklamerade detta högt och tydligt i början av juni och nu sitter jag här och har hittills varit på tre och skall på ytterligare två. Det är nog egentligen ganska typiskt mig, jag har en viss benägenhet att ändra mig ibland och dessutom vara otroligt spontan, jag tror det framförallt handlar om min spontanitet. Jag gillar det samtidigt som det kan vara ett hinder ibland, men för det mesta blir det något bra av det. Som när jag flyttade till Arvika t.ex.
Apropå Arvika måste jag säga att jag hyser stor beundran för den festivalens ledning, den innehåller många hjältar och framförallt har de ett mod att våga göra saker som känns orimliga till verklighet, det är coolt tycker jag.
Midsommarfestivalen var med trevligt, det var mycket trevlig pop och trevligt sällskap, själva idén med att ordna en festival på midsommar tycker jag personligen är genial, i alla fall för oss som tycker Öland är mest tragiskt. Hoppas verkligen att de fortsätter med det nästa år också.
Gällande den senaste festivalen jag besökt, Ctrl Alt Dance tycker det känns som en festival som har potential, det har kanske inte jättemånga artister som jag tycker är jättebra, men det var ett fint arrangemang med otrolig härlig stämning, återkommer mer än gärna dit om de fortsätter vilket jag naturligtvis hoppas att de gör.
För övrigt har jag följt de övriga festivalerna i Sverige slaviskt de senaste månaderna och ja vad finns det att säga egentligen? Jo jag begriper inte att Peace And Love kan gå så bra som de gör eller egentligen gör jag det, det är väl bara så att jag inte vill inse att mainstream har blivit trendigt…
Hultsfred da? Ja jag vet inte, bästa bokningarna sedan 2004 men fortfarande inte tillräckligt bra för min smak, tycker det bokar för brett, eller kanske jag är för nischad?
I vilket fall som helst är det roligt när det går bra för vissa festivaler t.ex. Peace And Love även om jag nog aldrig skulle vilja åka på den.
Nog pratat om festivalerna, det finns ju faktiskt annat här i livet.

Berlin ja, det känns väl rätt bra nu får jag lov att säga, lite nervös så klart, men det skall man väl vara? Jag hoppas verkligen att jag kommer igång med mitt skrivande igen när jag kommer ner dit för som det är just nu är det väldigt lite på den fronten. Kanske beror det på att jag hade en topp för några månader sen eller så har jag väl inget att säga helt enkelt, har försökt med alla möjliga sätt som att skapa en ny blogg som heter ÅtVänster som är som ni säkert förstå en politisk blogg.

Musikaliskt så är det mycket klassisk indie nu, var hos mina gode vän Kristian och fick påfyllning av både gammal och ny musik, det kommer behövas i Berlin. Jag kan ju tyvärr inte ladda ner eller tyvärr och tyvärr det har väl sina fördelar med att inte kunna det med, jag har aldrig fattat hur man gör det där och ärligt talat så har jag inte heller känt mig särskilt sugen på att göra det. Jag är rätt nöjd med att ha det som jag har det? Tråkig? Omodern? Dum? Osv.? Svar ja, och jag är glad för det.
Musik gör sig bäst på vinyl punkt slut. (tyvärr finns det jue vissa nackdelar med det formatet men det är fasiken så charmigt.)
Ibland önskar jag verkligen att livet var mycket enklare än vad det är, jag önskar ibland att jag inte gjorde saker så komplicerade för mig själv. Det kanske är ett särdrag hos mig, jag vet inte?
Jag gillar motvind helt enkelt, precis som att jag föredrar svart framför vitt saker får helt enkelt vara lite jobbigare än vad de egentligen är det blir så mycket härligare när man väl får skörda frukterna då.

Nu ska jag äta sen ska jag till Hjalmis och dricka biligt lådvin och basta, det blir bäst så, jag gillar sådana saker.

Idag har jag lyssant väldigt mycket på Ballboy, det är väldigt fin pop.


Morrissey får män att älska varandra

Var och såg Morrissey i måndags i ett varmt Göteborg.
Känslorna inför spelningen var blandade trots allt, jag har älskat mannen sen jag såg honom första gången på ett blött Hultsfred 2004, just då var jag där framförallt för ett helt annat band och såg mer Morrissey som en rolig bonus. Men det var något som hände där, den där blöta kvällen 04, jag blev förälskad i en man som beskrev mina känslor precis som jag kände dem och det fanns en kompromisslöshet i hans sätt som jag inte känt sen jag blev knockad av Broder Daniel något år tidigare. Broder Daniel var för övrigt ända bandet som just vid det tillfället betydde något för mig. Henrik Berggren var och är en av få människor som fått mig att känna mig levande, han har alltid lyckats trycka på mina svagaste punkter i sina texter och jag kan därför inte sluta älska honom, trots att jag borde ha slutat göra det för flera år sedan.

Efter att ha älskat Morrissey och hans sätt att uttrycka sig i flera år fick jag äntligen chansen att se honom igen i måndags och det är här vi kommer till grejen.
Låtlistor och sådant känns överflödigt och det överlämnar jag till min andra blogg (omvandstatistik.blogg.se).

I en publik som vad jag upplevde det bestod av mestadels män har jag aldrig upplevt en sådan homoerotisk känsla i hela mitt liv.
Ja ni har sett bilderna på tjejerna som skriker när The Beatles klev upp på scenen en gång i tiden, samma skrik hördes ifrån män i alla åldrar just denna kväll.
Alla män runt om kring mig kramade varandra och betedde sig som 14 åringar tjejer som nyss sett någon ”idol artist”. Det var totalt kaos och när Morrissey gång på gång slet av sig skjortan på sitt klassiska sätt blev det ännu mer kaos de slängde sig efter de små tygbitarna som om de vore religiösa ting. Och min fråga är om inte vi kan lära oss någonting av det här?

Jo att det är okej att älska vem som helst oavsett kön eller läggning, det är det som fascinerar mig så oerhört mycket just med Morrissey, för han får människor att förenas som människor inte för deras läggning. Om man på något sätt kunde överföra detta på det vardagliga livet skulle världen se helt annorlunda ut. Jag menar inte att vi skall ta efter Morrissey på allt han gör eller säger, det jag menar är att han är en förebild för den moderna människan. Det finns inte längre några som helst regler för hur ett äktenskap skall vara, man och kvinna, kvinna och kvinna eller man och man, det spelar inte som helst någon roll.
Och just här tycker jag han spelar en väldigt stor roll. Han får människor att älska människor inte för vilket kön de har och det som är mest intressant är att han inte gör någon stor grej av det. I historien finns det många stora kämpar för både jämställdhet och lika könade äktenskap men det finns ingen som har lyckats få det att känna det så naturligt som just Morrissey. I Morrisseys värld finns inga regler för hur kärlek skall vara eller inte vara där är kärlek bara något som man känna med en människa, precis som det är i verkligheten och det är så otroligt vackert och lärorikt.
Jag vet inte vad det är för fel på värld idag, men allt handlar om att vi skall uppfylla vissa regler och krav, oavsett om det handlar om just förhållande eller om karriär, allt skall göras på ett speciellt sätt och följer vi inte dessa osynliga regler upplevs vi som konstiga och onormala. Inte undra på att det är så pass många som mår dåligt idag. Det går inte att leva ett liv fullt av regler, det går inte att leva ett liv där osynliga måsten förpestar vår vardag. Någon gång säger det stop, det behöver inte göra det när du är 22, 30, 40 eller för den delen 50.
Vi måste stanna upp och titta varandra i ögonen och fråga oss själva om vi vill leva i en värld där allt handlar om krav och regler som vi själva tillsammans med våra förfäder skapat bara för att vi anser att en lyckad människa ska vara på det sättet. Allt blir inte bättre bara för att vi får mer pengar, kommer på fyndiga uppfinningar som får vårt liv att bli mer och mer bekvämt.
Vi måste stanna upp och känna oss mänskliga.
Om vi fortsätter leva våra liv på det sättet vi lever idag kommer det sluta med en förskräckelse, livet går inte ut på att bli bättre än sin granne, livet går inte ut på att bli kändis och bli ihågkommen för att man var med i en dum dokusåpa på 00-talet.
Framförallt handlar inte allt om media, vilket folk verkar tro idag.
Låt mig ge er några intressanta exempel.

Melodifestivalen är ett av de största mediala spektakel som händer i vårt avlånga land, låtar och artister skrivs upp till skyarna och experter tipsar om vilken låt och artist som skulle gå bäst hem i Europa, därefter röstar folket just på denna artist, bara för att media påstår att de har rätt. Medias uppgift är att bevaka och rapportera om vad som händer, inte att tycka saker, tycka saker kan man göra i krönikor men inte mer.
Ett annat intressant exempel.
Valet 2006.
Moderaterna går ut med att de bildat Allians för Sverige tillsammans med de andra högerpartierna och får därför stod plats i media. Överallt står det om ”Nya Moderaterna” och deras poltik och det skrivs på ett sätt som får vänsterpartierna att verka mossiga och omoderna. Det skrevs aldrig rakt ut men tittar man på vilka som fick mest plats upplevde jag som vanlig åskådare att just Allians för Sverige fick mest plats, för de var något modernt och nytt.
Vad har detta då att göra med en Morrissey konsert i Göteborg en somrig dag i juni 2009, jo att vi idag är styrda av regler över hur något skall vara, det är inte regler som står skrivna i någon lagbok, det är regler som vi skapat själva igenom att låta samhället bara fortsätta utvecklas utan någon som helst eftertanke, vi har skapat ett ideal för hur något skall vara och det lever vi efter oavsett om vi vill det eller inte. Dessa ideal håller på att få förödande konsekvenser då jag tillsammans med min och mina kommande generationer mår allt sämre och sämre eftersom vi har massa regler att följa som vi egentligen aldrig velat skapa eller för den delen varit med och skapat. Hajar ni?
Det sägs att vi har alla möjligheter i världen och jo det vi, men det är möjligheter som har en sur eftersmak av regler som vi alltid måste följa.
Därför anser jag att Morrissey är en förebild för vi behöver faktiskt inte vara något mer än just människa.

Morrissey får män att älska varandra

Var och såg Morrissey i måndags i ett varmt Göteborg.
Känslorna inför spelningen var blandade trots allt, jag har älskat mannen sen jag såg honom första gången på ett blött Hultsfred 2004, just då var jag där framförallt för ett helt annat band och såg mer Morrissey som en rolig bonus. Men det var något som hände där, den där blöta kvällen 04, jag blev förälskad i en man som beskrev mina känslor precis som jag kände dem och det fanns en kompromisslöshet i hans sätt som jag inte känt sen jag blev knockad av Broder Daniel något år tidigare. Broder Daniel var för övrigt ända bandet som just vid det tillfället betydde något för mig. Henrik Berggren var och är en av få människor som fått mig att känna mig levande, han har alltid lyckats trycka på mina svagaste punkter i sina texter och jag kan därför inte sluta älska honom, trots att jag borde ha slutat göra det för flera år sedan.

Efter att ha älskat Morrissey och hans sätt att uttrycka sig i flera år fick jag äntligen chansen att se honom igen i måndags och det är här vi kommer till grejen.
Låtlistor och sådant känns överflödigt och det överlämnar jag till min andra blogg (omvandstatistik.blogg.se).

I en publik som vad jag upplevde det bestod av mestadels män har jag aldrig upplevt en sådan homoerotisk känsla i hela mitt liv.
Ja ni har sett bilderna på tjejerna som skriker när The Beatles klev upp på scenen en gång i tiden, samma skrik hördes ifrån män i alla åldrar just denna kväll.
Alla män runt om kring mig kramade varandra och betedde sig som 14 åringar tjejer som nyss sett någon ”idol artist”. Det var totalt kaos och när Morrissey gång på gång slet av sig skjortan på sitt klassiska sätt blev det ännu mer kaos de slängde sig efter de små tygbitarna som om de vore religiösa ting. Och min fråga är om inte vi kan lära oss någonting av det här?

Jo att det är okej att älska vem som helst oavsett kön eller läggning, det är det som fascinerar mig så oerhört mycket just med Morrissey, för han får människor att förenas som människor inte för deras läggning. Om man på något sätt kunde överföra detta på det vardagliga livet skulle världen se helt annorlunda ut. Jag menar inte att vi skall ta efter Morrissey på allt han gör eller säger, det jag menar är att han är en förebild för den moderna människan. Det finns inte längre några som helst regler för hur ett äktenskap skall vara, man och kvinna, kvinna och kvinna eller man och man, det spelar inte som helst någon roll.
Och just här tycker jag han spelar en väldigt stor roll. Han får människor att älska människor inte för vilket kön de har och det som är mest intressant är att han inte gör någon stor grej av det. I historien finns det många stora kämpar för både jämställdhet och lika könade äktenskap men det finns ingen som har lyckats få det att känna det så naturligt som just Morrissey. I Morrisseys värld finns inga regler för hur kärlek skall vara eller inte vara där är kärlek bara något som man känna med en människa, precis som det är i verkligheten och det är så otroligt vackert och lärorikt.
Jag vet inte vad det är för fel på värld idag, men allt handlar om att vi skall uppfylla vissa regler och krav, oavsett om det handlar om just förhållande eller om karriär, allt skall göras på ett speciellt sätt och följer vi inte dessa osynliga regler upplevs vi som konstiga och onormala. Inte undra på att det är så pass många som mår dåligt idag. Det går inte att leva ett liv fullt av regler, det går inte att leva ett liv där osynliga måsten förpestar vår vardag. Någon gång säger det stop, det behöver inte göra det när du är 22, 30, 40 eller för den delen 50.
Vi måste stanna upp och titta varandra i ögonen och fråga oss själva om vi vill leva i en värld där allt handlar om krav och regler som vi själva tillsammans med våra förfäder skapat bara för att vi anser att en lyckad människa ska vara på det sättet. Allt blir inte bättre bara för att vi får mer pengar, kommer på fyndiga uppfinningar som får vårt liv att bli mer och mer bekvämt.
Vi måste stanna upp och känna oss mänskliga.
Om vi fortsätter leva våra liv på det sättet vi lever idag kommer det sluta med en förskräckelse, livet går inte ut på att bli bättre än sin granne, livet går inte ut på att bli kändis och bli ihågkommen för att man var med i en dum dokusåpa på 00-talet.
Framförallt handlar inte allt om media, vilket folk verkar tro idag.
Låt mig ge er några intressanta exempel.

Melodifestivalen är ett av de största mediala spektakel som händer i vårt avlånga land, låtar och artister skrivs upp till skyarna och experter tipsar om vilken låt och artist som skulle gå bäst hem i Europa, därefter röstar folket just på denna artist, bara för att media påstår att de har rätt. Medias uppgift är att bevaka och rapportera om vad som händer, inte att tycka saker, tycka saker kan man göra i krönikor men inte mer.
Ett annat intressant exempel.
Valet 2006.
Moderaterna går ut med att de bildat Allians för Sverige tillsammans med de andra högerpartierna och får därför stod plats i media. Överallt står det om ”Nya Moderaterna” och deras poltik och det skrivs på ett sätt som får vänsterpartierna att verka mossiga och omoderna. Det skrevs aldrig rakt ut men tittar man på vilka som fick mest plats upplevde jag som vanlig åskådare att just Allians för Sverige fick mest plats, för de var något modernt och nytt.
Vad har detta då att göra med en Morrissey konsert i Göteborg en somrig dag i juni 2009, jo att vi idag är styrda av regler över hur något skall vara, det är inte regler som står skrivna i någon lagbok, det är regler som vi skapat själva igenom att låta samhället bara fortsätta utvecklas utan någon som helst eftertanke, vi har skapat ett ideal för hur något skall vara och det lever vi efter oavsett om vi vill det eller inte. Dessa ideal håller på att få förödande konsekvenser då jag tillsammans med min och mina kommande generationer mår allt sämre och sämre eftersom vi har massa regler att följa som vi egentligen aldrig velat skapa eller för den delen varit med och skapat. Hajar ni?
Det sägs att vi har alla möjligheter i världen och jo det vi, men det är möjligheter som har en sur eftersmak av regler som vi alltid måste följa.
Därför anser jag att Morrissey är en förebild för vi behöver faktiskt inte vara något mer än just människa.

218 - nytt försök!

Det har varit dåligt på sista tiden, livet har varit lite som i en bubbla (ni vet säkert vilket band jag citerar) saker och ting har hänt och det har inte funnits tid till att låta er ta del av mina åsikter och känslor här. Men jag känner att en ny tid är kommen nu.
Om några dagar kommer jag fortsätta min lista banden som jag påbörjade för en tid sen, jag kommer också låta er ta del av mina politiska åsikter och annat smått och gott som jag tycker och tänker.

Från och med imorgon kommer varje dag har ett tema, schemat ser ut som följer.
Måndagar - Musik (i allmänhet).
Tisdagar - Politik.
Onsdagar - Listor.
Torsdagar - Kultur (i allmänhet).
Fredagar - Blandband (i mån om tid).
Lördag - Ifrågasättande (i mån om tid).
Söndagar - Allmänt. (om ork finns).

Inatt lyssnar jag på min fredagspoplista bara för att.

255 - länge sedan sist...

Ibland orkar jag verkligen inte skriva, det har varit en sådan period nu.
Jag är av den åsikten att jag kan inte bara skriva för skrivandets skull, visst jag hade väl kunnat fortsätta på artistlistan, men det har liksom inte funnits något sug ifrån min sida.
Men nu är jag tillbaka, lite vassare i tonen och lite intensivare än tidigare.

White lies debut går fortfarande varm.

274 - N (Gästblogg)


Det är mycket att fundera över, vilket jag inte ska göra här.
En dubbel, handlar om tal. Bevisar detta.

Det här är slutet på början, inom kort inleds början på slutet.
Känner tvivel inför det, men omöjligt att undgå.

Det blev bara tre gästbloggsinlägg, tre väldigt olika sådana.
Fortsättningen sker i det tysta, tills någon hör mig viska.


WWWpunkt niotecken punkt femtecken punktSE

279 - N (Gästblogg)

Failad lista som är halv.

  • kaffe - fail
  • bil - fail
  • vinter - fail
  • en ambulans & en sjuktaxi - fail
  • artist - fail
  • minne - fail
  • tjejer - fail
  • dröm - fail
  • sparade anteckningar - fail
  • pirat(er) - fail
  • logik - fail
  • prat - fail
  • bilden - fail
  • karma - fail

283 - Är jag förvånad? Näe.

Popens hemland visar åter varför de är bäst.
Det talas mycket om den svulstiga finnanskris som vi befinner oss i just nu, pengar, oro, arbetslöshet, olycka, kris, kris och åter kris plus ett par pampar som får massa pengar. I allt detta står den lilla människan, vad ska hon göra? Hon har inget jobb, inga pengar och staten tycker hon skall flytta till till andra sidan sverige för ett deltidsjobb på två månader. Ja ungefär så är det ja...

Men i all den frustration finner vi en lycka, det är guldålder för alla pop- och rockpoeter runt om i världen. Vi såg vad som hände på 90-talet, kan det vara så att vi är påväg in i en liknande guldålder igen, ingen skulle bli gladare än jag.
Musikaliska mästerverk skapas under svår ångest och deprision, kanske låter det naivt? Kanske låter det patetiskt men det är faktiskt sant, acceptera det eller ej, jag älskar det.

Förra hösten fick vi Glasvegas, nu är det dags att presentera nästa stora hype White Lies, arenapopen är på intåg återigen.
Du kommer känna igen det, de går i samma fotspår som Editors och Interpol men med en sång som påminner mer om franz ferdinan.

Till skillnad ifrån Glasvegas har detta en lite glättig svärta som man inte riktigt får grepp om det är inte heller lika rått, gitarrerna är betydlgit mer välstämda och sången ligger några snepp högre. Men de är riktigt jädra bra.
Otroligt nog är det hultsfred som lyckats vaska fram detta guldkorn (värt biljtten bara det?), ska man se dem innan de slår är det bara att passa på. Det är inte vardagsmat att hultsfred lyckas med sådana här bokningar, Justice får väl ses som den senaste men de hade inte riktigt hunnit slå när de kom, de kommer de här garanterat hunnit göra.

Efter att ha lyssant i princip konstant på skivan de senaste tre dagarna kan jag dessutom konstatera att den även håller i ett längre perspektiv, ja jag har väl lyssnat igenom den ungefär 15 ggr vid det här laget.
De är då man känner att en popskiva är på riktigt, när man gång på gång förvånas över hur bra det låter. Sen kanske 15 ggr är några ett par gånger för mycket men lyssna så kommer du förstå, viss pop går att lyssna på i all oändlighet…

283 - En chans men inte mer.

Det är tur det finns popmusik, jag säger bara det.
Ingen bra dag idag, eller jo bra var den ju i och med att jag var ärlig.
Men ärligt talat det finns vissa jobb som passar mig mindre bra, det här var ett av dem. Att gå in i detalj känns onödigt, men om vi säger såhär, jag kan tänka mig att testa på mycket men det här jobbet passade verkligen inte mig.
Jag är lite rädd för att mitt skrivnade har ätit upp mig, ätit upp mig till den milda grad att det är det enda jag vill göra. När jag tänker efter så är det den sysslan jag håller på med mest om dagarna, läsa blir det endel med förstås.
Men att få sitta och knappra åsikter och tankar på tangenterna är nog den bästa sysselsättning jag just nu, det har väl iofs alltid varit så men det är först på senare tid jag erkänt det för mig själv, det finns inget vackrare eller starkare än det skrivna ordet.
Till Berlin kommer jag iallafall på ett sätt. Det närmar sig med stormsteg nu, pepp som tusan är jag.

Imorgon kommer nästa artist. Är förresten redan i planeringstadiet för nästa lista, det blir de viktigaste poplåtarna.

Ikväll har jag lyssant på White Lies, fantisktisk pop ifrån popens hemland.

286 - Undermedvetandet

Kanske är det våren som gör det, kanske är det att allt bara flyter, kanske är det något annat, kanske är jag bara på jädrigt bra humör.
Våren naklas och man vill lyssna på tung shoegazing, Franke är vårens band. Jag vill skriva texter om alla vackra känslor man får i kroppen.
Det är faschinerande att allt bara kan vända sådär...
Man ställer sig bara så frågade till att hur allt bara kan ändras och kännas så fint, att solen verkligen kan värma en på ett sådant fint sätt.
Aja...

Appropå på shoegazing, ni måste lyssna på M83, de gör shoegazing som andas 2000-tal, det är riktigt coolt, de har funnits ett tag men tror att deras tid är kommen nu, att de är ifrån det nya hypens land Frankrike lär inte göra det svårare för dem. Som det just nu höjs ju det mesta som kommer därifrån till skyarna och M83 lär inte bli något undantag.

Men vi får inte glömma de snygga indiepoparna i Days, det kan vara det bästa som hänt indiesverige på riktigt länge och då menar jag inte "nya indiesverige" utan det gamla goda, ja ni vet det som jag håller så varmt om hjärtat. Det är ett band som andas gamla the smiths vibbar med finstämnd sång och enkla ljudbilder. Det finns en mycket trevlig intervju med dem som ni kan läsa på:
http://coverart.wordpress.com/2008/01/11/intervju-days/

Blir ni sugna på att lyssna är det bara att surfa in på:
http://www.myspace.com/daysswe

Imorgon är det fredag, kanske blir något gott biligt vin till trevlig musik och trevliga människor, sen är det lördag och då blir det säkerligen något liknande, eller säkerkligen jag vet att det blir så.
Det är ju trots allt helg och då får man njuta.

När nummer 8 på listan kommer publiceras vet jag inte, kan nog dröja ett tag, nu måste känslan av att 10:an och 9:an känns rätt sjunka in ett tag. Det är inte någon hobbyverksamhet jag håller på med, det är ren och skär pop när den är som vackrast.

Ikväll har jag lyssnat på massa fin musik, mycket Yvonne men också Days så klart.

286: Plats nummer 09

Yvonne – Bandet som aldrig passade in.

På den svenska indiescenen finns det två scenpersonligheter som kommer att bli ihågkomna vem den ena är låter jag bli osagt men den andra är utan tvivel Henric De La Cour, mannen som gett den mörka arenasynthen ett ansikte. Yvonne är den ultimata kombinationen av ett gäng olyckliga kärlekssånger och en ensam man på väg hem från en tråkig fest.
I begynnelsen var Yvonne bandet som man på osökt tänkte på som det ”lilla bandet ifrån Eskilstuna” detta är något som förföljt bandet under hela deras karriär och till och med in i deras nya projekt, något som Henric själv har sagt sig varit väldigt frustrerad över, det stora bandet är som ni säkert vet Kent, bandet som lyckas komma undan med att vara depp och goth men ändå mainstream, det retar mig rent personligen att de gör det, bara så ni vet…
Yvonne kom i en tid den svenska indiescenen verkligen mådde bra, såhär i efterhand kan den nog ses som den svenska indiescenens guldålder, där allt var gulligt, snällt och väldigt lågmält slog Yvonne sönder fönster med sina desperata kollegor i Broder Daniel. De bröt mark som tidigare varit obrytbar, är man lite vass i mun kan man säga att Yvonne var den elektroniska varianten av Broder Daniel.
Under mitten på 1990-talet var Yvonne ett av få svenska postpunkband, postpunk säger ni? När jag nyss pratade om indie. Jo men grejen är ju den att indie förknippas så otroligt mycket med musik, typ gitarrbaserade band som The Smiths, men i grund och botten är det en hållning och i det här fallet anser jag att Yvonne höll mer hållningen om att vara självständiga och göra något eget än att låta just indie och därför kan man säga att de är indie.
Nu fick ni en lektion om indie mitt i allt.
När det kommer till ljudbilder är det något magiskt över Yvonne, breda synthmattor tillsammans med starka gitarrer ger en pampig och mörk ljudbild som möjligen kan jämföras med Glasvegas idag. Istället för att låta ljuden ligga var för sig möts man av en enorm orkan som förgör allt i dess väg. Precis som med Pulp är det svårt att sätta sig in i hur mycket före Yvonne låg med sitt sound, de skapade något som aldrig tidigare hörts på den svenska scenen och kanske var det därför så många såg dem med stor skepsis man visste liksom inte om detta var något helt galet eller om det skulle låta så, det går aldrig att frånkomma att de var väldigt svårplacerade, något de själva medger att de hade stora problem med när skivorna skulle lanseras. Efter synthvågen var folk trötta på just synth och antagligen var det därför det blev så svårt att omfamna Yvonne, de tog det bästa av två världar och gjorde något som vi inte var vana vid att höra. Enklaste sättet att beskriva deras ljudbild är tänka sig in i att man springer ensam på en igensnöad skogsväg och det enda man hör är ekot av sin egen röst.
Yvonne är ett av de få svenska band som faktiskt gjorde jämna skivor rakt igenom hela sin karriär, visst det finns väl lite skavanker här och där som på sista skivan Hit that city som i ärlighetens namn kanske inte är det bästa de gjort, men tack vare att deras inställning till hur de ville ha det blev den ändå en helt okej skiva.

Precis som med ljudbilden är texterna genomsyrade av en svärta som skulle få Per Gessle att börja gråta, död, olycklig kärlek och olycka är det som genomsyrar det mesta som Henric skrev, en gnutta längtan kan man hitta här och där också. Även om texterna genomsyras av Henrics olycka och sjukdom är de lite vad ska säga, trallvänliga, verkligen missanpassat ord, men det är sånger som man gärna går och nynnar på, en träffsäkerhet som få lyckats med. De är texter som får en att känna sig levande och inte tveka till att göra något. Det finns också en längtan i texterna som är svår att sätta fingret på, mörk rockmusik innehåller sällan den känslan, ofta handlar det just om mörker men Henric lyckas linda in kanske den mest vackra känslan som finns. Längtan efter ett bättre liv, längtan efter kärlek, efter att få känna sig bekräftad osv. Det blir så lätt nu är jag olycklig och den här sången handlar om det, inte om hur man på något sätt försöker ta sig ur det mörka, det finns helt enkelt en strimma hopp i hans texter.

Att se Yvonne är som att befinna sig mitt i en storm, någon mer karismatisk scenpersonlighet än Henric finns knappt i Sverige, han är inte sångare han är sångerna han är allt på en och samma gång. Han kommer in på scenen och förstör allt på samma gång som han bygger upp det. Stilmässigt får du leta efter stilrenare person är Henric med vit skjorta, svart slips, finbyxor och kängor är han klädd lyfter han upp sin image till enorma höjder.

Men tyvärr räcker det inte ända fram, det beror inte på att något är dåligt bara det att finns så pass många band som är betydligt bättre och starkare i allt jag nämnt ovan, att de dessutom är ensamma i sin genre gör det hela inte lättare, det finns inte mycket att jämföra med och därför blir det svårt att ge dem en högre placering, kanske är det min svaghet för gitarrpop som också spelar in. Sen har de aldrig fått till det där lilla extra som behövs, de har allt men på något sätt tappar de något på vägen, kanske är det den ibland ojämna ljudbilden eller är Henrics texter för smarta för att passa in i sammanhanget.
I vilket fall som helst är det ett band som etsat sig fast i min själ och där kommer det förbli för så länge man äger scenen på det sättet Henric gör kan man inte annat än älska det.  
    

RSS 2.0