omvandstatistik

Imorgon är det alla hjärtans dag och passande nog släpper Morrissey sitt senaste alster Years of refusal, en skiva som mottagits med blandande kritik, vad recensenterna tycker får ni själva läsa. Själv har jag bara insett faktum att indiefarfar håller på och bli gammal, saker som var självklara för 10-15 år sedan är det inte längre men så länge det är Morrissey gör det inget för mig. Det finns ingen som har satt P på saker och ting på ett sådant självklart sätt som just Morrissey, han har provocerat, ironiserat och ifrågattsatt allt som går att frågasätta och det är så fantastiskt fint. Oavsett om man är ett stort Morrisseyfan eller inte så tycker jag att man ska lyssna på den, texterna sitter fortfarande där de ska och det är kanske huvudsaken. I vilket fall som helst kommer jag vara en av de där gråtande pojkarna längst fram som kastar slänkyssar och gladijoler upp på scenen den 22 juni när han entrar scenen på lisebergshallen, på sätt och vis kommer det bli den viktigaste spelningen någonsin för mig. Jag har inte sett honom sedan 04 på hultsfred och då hade jag inte alls lika stark realtion till honom som idag, att det sen antagligen bli den sista spelningen jag går på i sverige på mycket länge gör det hela ännu mer känslosamt. För ett år sedan sa jag att Broder Daniels sista spelning på Way out West skulle vara början på ett nytt liv, men så blev det givetvis inte. Efter någon vecka föll jag återigen in i mitt destruktiva leverne, resor och halvbestämda beslut tog mig över halva sverige och tillbaka igen.
Så sett kommer inte det bli annorlunda efter Morrissey konserten, skillnad är att jag accepterat vissa saker med mig själv och istället för att motarbeta dem kommer jag följa med dem dit de sedan länge varit förutbestämt att jag ska. Jag kan bara konstatera att musiken har tagit mig till platser jag inte trodde fanns.
Förresten så blev det igår officellt att Yvonne spelar på Dabser Malmö den 4 juni, ett måste. Första gången jag kom i kontakt med Yvonne var i samband med att jag började lyssna på brode daniel för 6-7 år sedan, det var som en käftsmäll i den rätta bemärkelsen, den ljuden som yvonne bygger upp på sina skivor är så eorm, den får en till att flyttas till enorma lokaler och känna sig ensamast i världen och det är så förbannat coolt. När jag sedan såg honom då med Strip Music på arvika 07 var som att vända upp och ner på världen Henric var som den yttersta kanten på en våg som kom in över oss, det vore och ljuga att säga att det inte var ett av de starkaste konsertögonblicken i mitt liv. När jag sedan äntigen fick se ett av mina favorit 90 -tals band på debaser medis förra året hände det igen, fast då var det mer som en större explosion. Och nu vet jag att jag ska få vara med om samma omvälvande känsla igen.
Ikväll kommer jag fundera mycket på min framtid oavsett om jag vill eller inte...