286: Plats nummer 09
Yvonne – Bandet som aldrig passade in.
På den svenska indiescenen finns det två scenpersonligheter som kommer att bli ihågkomna vem den ena är låter jag bli osagt men den andra är utan tvivel Henric De La Cour, mannen som gett den mörka arenasynthen ett ansikte. Yvonne är den ultimata kombinationen av ett gäng olyckliga kärlekssånger och en ensam man på väg hem från en tråkig fest.
I begynnelsen var Yvonne bandet som man på osökt tänkte på som det ”lilla bandet ifrån Eskilstuna” detta är något som förföljt bandet under hela deras karriär och till och med in i deras nya projekt, något som Henric själv har sagt sig varit väldigt frustrerad över, det stora bandet är som ni säkert vet Kent, bandet som lyckas komma undan med att vara depp och goth men ändå mainstream, det retar mig rent personligen att de gör det, bara så ni vet…
Yvonne kom i en tid den svenska indiescenen verkligen mådde bra, såhär i efterhand kan den nog ses som den svenska indiescenens guldålder, där allt var gulligt, snällt och väldigt lågmält slog Yvonne sönder fönster med sina desperata kollegor i Broder Daniel. De bröt mark som tidigare varit obrytbar, är man lite vass i mun kan man säga att Yvonne var den elektroniska varianten av Broder Daniel.
Under mitten på 1990-talet var Yvonne ett av få svenska postpunkband, postpunk säger ni? När jag nyss pratade om indie. Jo men grejen är ju den att indie förknippas så otroligt mycket med musik, typ gitarrbaserade band som The Smiths, men i grund och botten är det en hållning och i det här fallet anser jag att Yvonne höll mer hållningen om att vara självständiga och göra något eget än att låta just indie och därför kan man säga att de är indie.
Nu fick ni en lektion om indie mitt i allt.
När det kommer till ljudbilder är det något magiskt över Yvonne, breda synthmattor tillsammans med starka gitarrer ger en pampig och mörk ljudbild som möjligen kan jämföras med Glasvegas idag. Istället för att låta ljuden ligga var för sig möts man av en enorm orkan som förgör allt i dess väg. Precis som med Pulp är det svårt att sätta sig in i hur mycket före Yvonne låg med sitt sound, de skapade något som aldrig tidigare hörts på den svenska scenen och kanske var det därför så många såg dem med stor skepsis man visste liksom inte om detta var något helt galet eller om det skulle låta så, det går aldrig att frånkomma att de var väldigt svårplacerade, något de själva medger att de hade stora problem med när skivorna skulle lanseras. Efter synthvågen var folk trötta på just synth och antagligen var det därför det blev så svårt att omfamna Yvonne, de tog det bästa av två världar och gjorde något som vi inte var vana vid att höra. Enklaste sättet att beskriva deras ljudbild är tänka sig in i att man springer ensam på en igensnöad skogsväg och det enda man hör är ekot av sin egen röst.
Yvonne är ett av de få svenska band som faktiskt gjorde jämna skivor rakt igenom hela sin karriär, visst det finns väl lite skavanker här och där som på sista skivan Hit that city som i ärlighetens namn kanske inte är det bästa de gjort, men tack vare att deras inställning till hur de ville ha det blev den ändå en helt okej skiva.
Precis som med ljudbilden är texterna genomsyrade av en svärta som skulle få Per Gessle att börja gråta, död, olycklig kärlek och olycka är det som genomsyrar det mesta som Henric skrev, en gnutta längtan kan man hitta här och där också. Även om texterna genomsyras av Henrics olycka och sjukdom är de lite vad ska säga, trallvänliga, verkligen missanpassat ord, men det är sånger som man gärna går och nynnar på, en träffsäkerhet som få lyckats med. De är texter som får en att känna sig levande och inte tveka till att göra något. Det finns också en längtan i texterna som är svår att sätta fingret på, mörk rockmusik innehåller sällan den känslan, ofta handlar det just om mörker men Henric lyckas linda in kanske den mest vackra känslan som finns. Längtan efter ett bättre liv, längtan efter kärlek, efter att få känna sig bekräftad osv. Det blir så lätt nu är jag olycklig och den här sången handlar om det, inte om hur man på något sätt försöker ta sig ur det mörka, det finns helt enkelt en strimma hopp i hans texter.
Att se Yvonne är som att befinna sig mitt i en storm, någon mer karismatisk scenpersonlighet än Henric finns knappt i Sverige, han är inte sångare han är sångerna han är allt på en och samma gång. Han kommer in på scenen och förstör allt på samma gång som han bygger upp det. Stilmässigt får du leta efter stilrenare person är Henric med vit skjorta, svart slips, finbyxor och kängor är han klädd lyfter han upp sin image till enorma höjder.
Men tyvärr räcker det inte ända fram, det beror inte på att något är dåligt bara det att finns så pass många band som är betydligt bättre och starkare i allt jag nämnt ovan, att de dessutom är ensamma i sin genre gör det hela inte lättare, det finns inte mycket att jämföra med och därför blir det svårt att ge dem en högre placering, kanske är det min svaghet för gitarrpop som också spelar in. Sen har de aldrig fått till det där lilla extra som behövs, de har allt men på något sätt tappar de något på vägen, kanske är det den ibland ojämna ljudbilden eller är Henrics texter för smarta för att passa in i sammanhanget.
I vilket fall som helst är det ett band som etsat sig fast i min själ och där kommer det förbli för så länge man äger scenen på det sättet Henric gör kan man inte annat än älska det.
På den svenska indiescenen finns det två scenpersonligheter som kommer att bli ihågkomna vem den ena är låter jag bli osagt men den andra är utan tvivel Henric De La Cour, mannen som gett den mörka arenasynthen ett ansikte. Yvonne är den ultimata kombinationen av ett gäng olyckliga kärlekssånger och en ensam man på väg hem från en tråkig fest.
I begynnelsen var Yvonne bandet som man på osökt tänkte på som det ”lilla bandet ifrån Eskilstuna” detta är något som förföljt bandet under hela deras karriär och till och med in i deras nya projekt, något som Henric själv har sagt sig varit väldigt frustrerad över, det stora bandet är som ni säkert vet Kent, bandet som lyckas komma undan med att vara depp och goth men ändå mainstream, det retar mig rent personligen att de gör det, bara så ni vet…
Yvonne kom i en tid den svenska indiescenen verkligen mådde bra, såhär i efterhand kan den nog ses som den svenska indiescenens guldålder, där allt var gulligt, snällt och väldigt lågmält slog Yvonne sönder fönster med sina desperata kollegor i Broder Daniel. De bröt mark som tidigare varit obrytbar, är man lite vass i mun kan man säga att Yvonne var den elektroniska varianten av Broder Daniel.
Under mitten på 1990-talet var Yvonne ett av få svenska postpunkband, postpunk säger ni? När jag nyss pratade om indie. Jo men grejen är ju den att indie förknippas så otroligt mycket med musik, typ gitarrbaserade band som The Smiths, men i grund och botten är det en hållning och i det här fallet anser jag att Yvonne höll mer hållningen om att vara självständiga och göra något eget än att låta just indie och därför kan man säga att de är indie.
Nu fick ni en lektion om indie mitt i allt.
När det kommer till ljudbilder är det något magiskt över Yvonne, breda synthmattor tillsammans med starka gitarrer ger en pampig och mörk ljudbild som möjligen kan jämföras med Glasvegas idag. Istället för att låta ljuden ligga var för sig möts man av en enorm orkan som förgör allt i dess väg. Precis som med Pulp är det svårt att sätta sig in i hur mycket före Yvonne låg med sitt sound, de skapade något som aldrig tidigare hörts på den svenska scenen och kanske var det därför så många såg dem med stor skepsis man visste liksom inte om detta var något helt galet eller om det skulle låta så, det går aldrig att frånkomma att de var väldigt svårplacerade, något de själva medger att de hade stora problem med när skivorna skulle lanseras. Efter synthvågen var folk trötta på just synth och antagligen var det därför det blev så svårt att omfamna Yvonne, de tog det bästa av två världar och gjorde något som vi inte var vana vid att höra. Enklaste sättet att beskriva deras ljudbild är tänka sig in i att man springer ensam på en igensnöad skogsväg och det enda man hör är ekot av sin egen röst.
Yvonne är ett av de få svenska band som faktiskt gjorde jämna skivor rakt igenom hela sin karriär, visst det finns väl lite skavanker här och där som på sista skivan Hit that city som i ärlighetens namn kanske inte är det bästa de gjort, men tack vare att deras inställning till hur de ville ha det blev den ändå en helt okej skiva.
Precis som med ljudbilden är texterna genomsyrade av en svärta som skulle få Per Gessle att börja gråta, död, olycklig kärlek och olycka är det som genomsyrar det mesta som Henric skrev, en gnutta längtan kan man hitta här och där också. Även om texterna genomsyras av Henrics olycka och sjukdom är de lite vad ska säga, trallvänliga, verkligen missanpassat ord, men det är sånger som man gärna går och nynnar på, en träffsäkerhet som få lyckats med. De är texter som får en att känna sig levande och inte tveka till att göra något. Det finns också en längtan i texterna som är svår att sätta fingret på, mörk rockmusik innehåller sällan den känslan, ofta handlar det just om mörker men Henric lyckas linda in kanske den mest vackra känslan som finns. Längtan efter ett bättre liv, längtan efter kärlek, efter att få känna sig bekräftad osv. Det blir så lätt nu är jag olycklig och den här sången handlar om det, inte om hur man på något sätt försöker ta sig ur det mörka, det finns helt enkelt en strimma hopp i hans texter.
Att se Yvonne är som att befinna sig mitt i en storm, någon mer karismatisk scenpersonlighet än Henric finns knappt i Sverige, han är inte sångare han är sångerna han är allt på en och samma gång. Han kommer in på scenen och förstör allt på samma gång som han bygger upp det. Stilmässigt får du leta efter stilrenare person är Henric med vit skjorta, svart slips, finbyxor och kängor är han klädd lyfter han upp sin image till enorma höjder.
Men tyvärr räcker det inte ända fram, det beror inte på att något är dåligt bara det att finns så pass många band som är betydligt bättre och starkare i allt jag nämnt ovan, att de dessutom är ensamma i sin genre gör det hela inte lättare, det finns inte mycket att jämföra med och därför blir det svårt att ge dem en högre placering, kanske är det min svaghet för gitarrpop som också spelar in. Sen har de aldrig fått till det där lilla extra som behövs, de har allt men på något sätt tappar de något på vägen, kanske är det den ibland ojämna ljudbilden eller är Henrics texter för smarta för att passa in i sammanhanget.
I vilket fall som helst är det ett band som etsat sig fast i min själ och där kommer det förbli för så länge man äger scenen på det sättet Henric gör kan man inte annat än älska det.
Kommentarer
Trackback
