Höst!
Ja så var den kommen i all sin prakt och jag kan inte annat än tycka att det är trevligt.
Det har varit några händelserika veckor, både det ena och det andra har skett.
Men framförallt har jag kommit igång med mitt skrivande och jag kan inte annat än säga att jag är lycklig.
Jag har funderat mycket på det där med skrivande och kommit fram till att det är lättast att skriva just i mörker, allt blir så mycket klarare och ljusare då.
I mörker blir orden så mycket klarare och renare, de är som de blir ljuset i mörkret.
Började på ett litet längre projekt ikväll, jag har ett arbetsnamn på det men vill inte avslöja något ännu då jag misstänker att det kommer ta lång tid innan jag blir klar, men jag har i alla fall börjat och det är huvudsaken, jag tror faktiskt det kom med hösten.
Kan i alla fall avslöja att det handlar om livet och hur det formar oss människor till dem vi är, kanske låter lite kryptiskt men det är åtminstone en hint om vad projektet handlar om.
Satt på spårvagnen hem från en vän för ett tag sen och så började jag fundera på vad som egentligen är meningen med livet, en otroligt svårtolkad fråga som ingen annan än varje unik individ kan svara på. Ändå är detta ett ämne som om och om igen diskuteras av såväl filosofer som alla andra människor. Är förvånad över att ingen har släppt en bok med titeln ”De tio stegen som får dig att inse vad som är meningen med livet”. Den skulle antagligen sälja som smör, men jag själv tänker verkligen inte göra något så kommersiellt, vad som är meningen med livet och i mitt fall mitt egna har jag min alldeles egna uppfattning om och det är i alla fall inte att skriva en sådan bok, det kan jag lova er.
I vilket fall som helst är det en fråga som kan trigga igång våra hjärnceller, därför tänker jag på den ibland, det är precis som att tänka på rymden, den sägs ju vara oändlig, men vart är oändligt?
Apropå rymden så befinner sig vår Sveriges alldeles egna astronaut i rymden just nu och jag kan inte annat än tycka att det löjligt med alla skriverier om detta. Visst är det stort att en svensk har varit uppe i rymden men det känns inte som det är värt alla rubriker som tidningarna skriver om det. Folk svälter och dör i andra delar av världen och det blir bara notiser av detta när herr Fuglesang är i rymden. Men det är väl typiskt modern journalistik är jag rädd för, allt handlar om att sälja. Modern journalistik är ett ämne som jag tänker återkomma till i veckan för övrigt.
När vi ändå pratar om Fuglesangs bravader i rymden kan vi jue med lätthet gå över till Killinggänget som för övrigt gjort en parodi om honom i serien Percy Tårar som är otroligt sevärd om inte annat för de otroligt roliga sketcherna om Expressen fredag eller för den delen Robert Gustavssons imitation av Jarvis Cocker när han sjunger Common People.
Just Killingänget har betytt otroligt mycket för mig, konstigt nog kanske? Men det finns något i deras humor och deras sätt att uttrycka sig som alltid tilltalat och inspirerat mig. De är lika mycket humor/ironi som fullkomligt naket allvar på en och samma gång och det tilltalar och inspirerar mig väldigt mycket. I höst går de upp på självaste Dramaten med en pjäs som handlar om konsten att hålla ihop. Tror detta kommer bli något extraordinärt, tyvärr är alla biljetterna slutsålda men jag hoppas innerligt att de gör några extra föreställningar så man kan få se detta unikum.
Ikväll har det blivit mycket blandad musik men det är bara att konstatera att gubbrock är det nya.
Därför avslutar jag detta inlägget med att bara säga Wilco, har ni inte hört dem bör ni genast lyssna in er på dem, det är helt otroligt, formidabelt bra!!
Det har varit några händelserika veckor, både det ena och det andra har skett.
Men framförallt har jag kommit igång med mitt skrivande och jag kan inte annat än säga att jag är lycklig.
Jag har funderat mycket på det där med skrivande och kommit fram till att det är lättast att skriva just i mörker, allt blir så mycket klarare och ljusare då.
I mörker blir orden så mycket klarare och renare, de är som de blir ljuset i mörkret.
Började på ett litet längre projekt ikväll, jag har ett arbetsnamn på det men vill inte avslöja något ännu då jag misstänker att det kommer ta lång tid innan jag blir klar, men jag har i alla fall börjat och det är huvudsaken, jag tror faktiskt det kom med hösten.
Kan i alla fall avslöja att det handlar om livet och hur det formar oss människor till dem vi är, kanske låter lite kryptiskt men det är åtminstone en hint om vad projektet handlar om.
Satt på spårvagnen hem från en vän för ett tag sen och så började jag fundera på vad som egentligen är meningen med livet, en otroligt svårtolkad fråga som ingen annan än varje unik individ kan svara på. Ändå är detta ett ämne som om och om igen diskuteras av såväl filosofer som alla andra människor. Är förvånad över att ingen har släppt en bok med titeln ”De tio stegen som får dig att inse vad som är meningen med livet”. Den skulle antagligen sälja som smör, men jag själv tänker verkligen inte göra något så kommersiellt, vad som är meningen med livet och i mitt fall mitt egna har jag min alldeles egna uppfattning om och det är i alla fall inte att skriva en sådan bok, det kan jag lova er.
I vilket fall som helst är det en fråga som kan trigga igång våra hjärnceller, därför tänker jag på den ibland, det är precis som att tänka på rymden, den sägs ju vara oändlig, men vart är oändligt?
Apropå rymden så befinner sig vår Sveriges alldeles egna astronaut i rymden just nu och jag kan inte annat än tycka att det löjligt med alla skriverier om detta. Visst är det stort att en svensk har varit uppe i rymden men det känns inte som det är värt alla rubriker som tidningarna skriver om det. Folk svälter och dör i andra delar av världen och det blir bara notiser av detta när herr Fuglesang är i rymden. Men det är väl typiskt modern journalistik är jag rädd för, allt handlar om att sälja. Modern journalistik är ett ämne som jag tänker återkomma till i veckan för övrigt.
När vi ändå pratar om Fuglesangs bravader i rymden kan vi jue med lätthet gå över till Killinggänget som för övrigt gjort en parodi om honom i serien Percy Tårar som är otroligt sevärd om inte annat för de otroligt roliga sketcherna om Expressen fredag eller för den delen Robert Gustavssons imitation av Jarvis Cocker när han sjunger Common People.
Just Killingänget har betytt otroligt mycket för mig, konstigt nog kanske? Men det finns något i deras humor och deras sätt att uttrycka sig som alltid tilltalat och inspirerat mig. De är lika mycket humor/ironi som fullkomligt naket allvar på en och samma gång och det tilltalar och inspirerar mig väldigt mycket. I höst går de upp på självaste Dramaten med en pjäs som handlar om konsten att hålla ihop. Tror detta kommer bli något extraordinärt, tyvärr är alla biljetterna slutsålda men jag hoppas innerligt att de gör några extra föreställningar så man kan få se detta unikum.
Ikväll har det blivit mycket blandad musik men det är bara att konstatera att gubbrock är det nya.
Därför avslutar jag detta inlägget med att bara säga Wilco, har ni inte hört dem bör ni genast lyssna in er på dem, det är helt otroligt, formidabelt bra!!
Kommentarer
Trackback
