omvandstatistik

När man var liten drömde man om att bli saker som polis brandman eller något liknande, själv drömde jag om att bli journalist, fast i det undermedvetna visste jag redan då att det enda jag ville bli var en popnörd.

Det kan låta fånigt men jag tror faktiskt jag innerstinne redan visste det den dagen då jag klev in i klass 1b den där måndagsmorgonen eller när det nu var för X antal år sedan fast det tog mig några år att inse det, ja menar hur mogen är man för att inse sådana saker när man är 7 år? När man är sju år är världen en väldigt trygg och trevlig plats där man i vissa fall helst av allt aldrig vill bli äldre än just så gammal som man är då, allt är tryggt och fint. Givetvis så är det inte så för alla men ni förstår hur jag tänker?
I vilket fall som helst blir man äldre och äldre och man inser att världen inte är en så trevlig plats som den verkade vara när man var 7 år, vissa bestämmer sig för att bli politiker för att förändra samhället till det bättre medan vissa bryr sig inte alls och låter saker och ting bli som det bli (kan nog vara en ganska skön inställning i vissa fall). Däremellan finns det miljontals sätt och se på livet och dess mening och hur man kan förändra det eller inte.
I vilket fall som helst valde jag att bli popnörd efter en sisådär 9 år i skolan, det var mitt vägval här i livet.
Ett vägval som också det kan upplevas på miljontals sätt, alla människor skapar jue sitt sätt för hur de upplever saker och ting, beroende på bakgrund, vänner och dvs. förutsättningar.  

Popmusik har alltid fungerat som en motpol i vårt samhälle eller för den delen som kryddan på moset, den har tillfört det där lilla extra som har gjort att faktiskt en hel värld har gått från att förakta något till att faktiskt tycka något är helt okej. Ett uppenbart exempel på detta är tiden innan band som The Beatles och Rolling Stones slog igenom, då var det knappast accepterat att som kille ha långt hår men ett decennium senare är det rent av trendigt. Jag skulle kunna rada upp ett flertal exempel på hur popmusik tagit människors acceptans ett steg längre än de egentligen velat, sen efteråt har det mest skrattat och sagt ”hur kunde vi tycka att det inte var okej tidigare”. Givetvis är det inte bara popen som har sprängt gränser, punken under det sena 70-talet, synten under 80 - talet, hiphopen och grungen under 90 – talet.
Ja ni ser.
Som vanligt har jag sedan länge lämnat den röda tråd jag tänkte ha igenom denna texten, låt oss ta en genväg och försöka igen, se texten ovanför som en rolig avstickare ifrån de annars så snåriga vägarna av text, kanske fann den någon mening trots allt.

I vilket fall som helst för mig ha pop alltid varit någonting större än bara musik för mig, jag minns första gången jag hörde band som Broder Daniel, Morrissey, The Cure, The Jesus And Mary Chain, Pulp, Neil Young, Glasvegas, The Knife, Brainpool eller för delen Bad Cash Quartet, listan skulle naturligtvis kunna göras mycket längre men vi nöjer oss där, det blir varken särskilt roligt för eller för mig om den listan blir mycket längre.
Varje gång jag hört någon av dessa artister första gången så har det varit som om jag har insett meningen med livet, de har talat direkt till mitt hjärta och jag har känt en sådan enorm kraft inom mig. Plötsligt har jag blivit odödlig om än för några få sekunder och det är just det här jag menar med att pop är någonting större än bara ett gäng enkla riff och lite sång. Man skulle nästan kunna jämföra det med religion, det hela är en väldigt omvälvande känsla och det känns som man blir 10 ggr mogen är vad man var för blott några minuter sedan, sådan omvälvande kraft har popmusiken. Nu förstår jag att några av er säkert tycker jag är helt ute och cyklar, men lyssna riktigt noga nästa gång du upptäcker något nytt, det är en sådan otroligt mäktig känsla. Med det sagt vill jag också påstå att popmusik faktiskt kan rädda liv, för rätt text vid rätt tillfälle kan vara den bästa medicin mot depression som finns, thats it. Sen skulle jag givetvis kunna gå in på djupare exempel på hur artister som Morrissey eller band som The Cure och Broder Daniel har räddat många liv i en mer specifik mening men jag tycker vi hoppar det här, jag nämnde de som typiska rädda livet på människor band här och jag tycker det räcker. 

En annan intressant förmåga som popmusik har, det är att få oss att söka oss djupare in i oss själva och få oss att faktiskt göra saker som vi inte trodde var möjliga. Popmusik fungerar lika mycket som ett skydd mot verkligheten som den fungerar som en skyddsväst om vi känner att vi vill blotta oss och flytta fram våra pjäser (det vill säga testa något nytt). Fundera på det själv ett slag, är det inte så att du har vissa låtar som du spelar vid vissa tillfällen antigen om du skall göra ett prov, gå in på ett viktigt möte, möta någon du har väldigt starka känslor inför eller något liknande. En låt som får dig att bara göra det där som du annars upplever så jobbigt, har du inte en sådan låt så tycker jag du skall skaffa dig en, eller flera för den delen.
Själv har jag flera, inte helt sällan är det låtar av lite tyngre karaktär med inslag av destruktiva texter, varje gång jag använt mig av dessa låtar har jag efteråt känt det som att jag presterat det bästa jag kunde. Sen hur det går i slutändan det är mindre relevant men just den låten vid det specifika tillfället fick mig att orka göra lite mer än vad jag egentligen trodde var möjligt.
Låt mig ta ett exempel på hur mycket popmusik var med och påverkade mitt val att flytta till Berlin (ja jag vet det spelas mest elektronisk musik här nere, men strunt samma det finns indieklubbar också, som Magnet t.ex. OBS! smygreklam, egentligen inte okej men låt gå för den här gången).
I vilket fall som helst, hade jag inte börjat lyssna på Broder Daniel för ca 5-6 år sedan hade jag aldrig skaffat helgon, jag hade då heller aldrig fått kontakt med Jonna efter som det var där vi lärde känna varandra och anledningen till därför vi lärde känna varandra var just det att vi båda gillade Broder Daniel väldigt mycket. Detta i sin tur ledde att jag åkte till Arvika 06 och blev bästa kompis med Örjan (Jonnas ex.) vilket i sin tur ledde till att vi började hänga jädrigt mycket och jag och Jonna blev också väldigt bra kompisar. Detta ledde i sin tur att vi en grådaskig januarikväll för nästan åtta månader sedan bestämde oss för att vi skall flytta till Berlin och ja nu sitter jag här. Allt tack vare popmusik, näe riktigt så enkelt är det väl kanske inte, bara för man gillar samma musik betyder det automatiskt inte att man har mycket gemensamt, men jag tycker ändå det är ett rätt intressant exempel på vad popmusik kan leda en. Jag hade kanske lärt känna Jonna och Örjan utan musik men chanserna att jag hade gjort det hade varit betydligt mindre.

För mig har popmusik betytt väldigt mycket, det har på flera sätt varit inblandade i flera av mina val jag hittills gjort i livet, de kanske inte har varit den avgörande faktorn men de har helt klart påverakt och jag tycker det är otroligt fascinerande.
Jag lär återkomma till hur popmusik påverkar oss människor men jag tycker vi stannar där idag.

Ikväll tänker jag dricka något spanskt vin och lyssna på The Stone Roses och förvånas över hur bra ett band som egentligen bara släppte en skiva kan vara.

Ps. detta inlägget skulle ha publicerats i fredags men hade inte möjlighet att göra det förens nu ds.